Tänk dig följande bild: Någon har rest en tjock mur mellan företag och politiker i världens diktaturer. Alltså inte i de små obetydliga diktaturerna utan tillväxt utan de med starka marknader, som Kina och det gamla östimperiets småstater. Politikerna tar hand om mänskliga rättigheter – och företagen vinsterna på tillväxtmarknaderna, som blivit allt viktigare i takt med att USA och Europa stagnerat som marknader.

Likt Sir Väs, ormen i Robin Hood, lät sig många i det svenska näringslivet vaggas till ro, och betraktade enbart exempelvis Kina som en lukrativ marknad. Ibland drog direktörer och pr-chefer drapan om att öppenhet och handel på sikt främjar mänskliga rättigheter.

Men enligt Amnesty är detta fel, i alla fall i Kina. Trots att premiärminister Wen Jiaobao det senaste året öppnat för liberaliseringar har utvecklingen av mänskliga rättigheter gått åt fel håll i rädsla för uppror efter den arabiska våren.

Men för en trängd börs-vd är det ingen lätt fråga – se bara på de olika svaren i enkäten på detta uppslag. Flera av diktaturerna är livsviktiga tillväxtmarknader. Företagen skulle straffas hårt av marknaden om de gick ur.

Tre skandaler har den senaste tiden ställt frågan om affärer med diktaturer på sin spets: Telia Soneras hårt kritiserade telesystemaffärer i Sovjetunionens före detta delstater, svensk vapenexport till Saudiarabien och så Annie Lööfs genanta uttalande om vapenexport till Kina.

Knappast någon svensk skulle sticka granatgeväret Carl Gustaf i händerna på Kinas säkerhetsstyrkor, som dödade 3000 personer 1989 – eller till militär i Saudiarabien.

Telesystem är mer vagt, även om vi vet att Telia Sonera fått lukrativa kontrakt enbart för att diktaturernas säkerhetstjänster ska kunna avlyssna oppositionella. När en man i Azerbajdzjan vittnat om svenskägda Azercell bidragit till att han misshandlats sade sig Telia Soneras vd Lars Nyberg bli illa berörd, men hävdade att han inte kunde påverka – han hade ingen makt. Han gör ju bara affärer.

Låt mig ställa en liten retorisk fråga i Telia Sonerafallet: Är det inte så att Azerbajdzjans regim faktiskt vill ha något av Lars Nyberg – och att han skulle kunna säga nej? Att han därmed har makt?

När det gäller vapen och telesystem är debatten alltså redan i full gång. Men när det gäller bilar och annan export har det varit tyst. Tills i söndags. Då tände oväntat näringsminister Annie Lööf brandfacklan – i ett av sina desperata försök att maskera sitt uttalande om vapenexport till Kina – nu hette det att hon inte menat vapenexport till Kina utan ifrågasatt export i vidare mening.

Uttalandet är sprängstoff. En tolkning är att hela Sveriges export till diktaturen Kina är i gungning. Och att Annie Lööf på middagen med Kinas premiärminister i går kväll fick gå på världens slakaste lina.

I Kina är det ett faktum att näringslivshöjdare ibland får träffa politiker på högre nivå än de svenska politikerna.

1993 fick Peter Wallenberg S:r audiens hos premiärministern Li Peng (ansvarig för massakern på Himmelska fridens torg 1989) medan dåvarande kommunikationsminister Mats Odell fick nöja sig med träffar på lägre nivå.

Investors ordförande Jacob Wallenberg frågades ut i Ekots lördagsintervju den 4 februari 2006 efter ett kinabesök då han enskilt träffat Wen Jiabao, samma premiärminister som nu är i Sverige. Tog han upp mänskliga rättigheter?

”Nej jag är inte inbjuden som politiker, utan näringslivsföreträdare.”, sade han.

Denna tisdagsmorgon kommer Stefan Jacoby att träffa samme Wen Jiabao. Volvo satsar miljarder på att bygga två nya fabriker – och saknar ännu de helt nödvändiga tillverkningslicenserna. Utsikterna att han väljer att prata mänskliga rätigheter torde vara små.