Den amerikanska statsskulden har nu passerat 100 procent av BNP. SEB:s senaste bedömning är att skulden inom kort når upp till cirka 113 procent av BNP. I det läget är det extremt viktigt att landets politiker lägger fram en plan för hur man på medellång och lång sikt ska få ordning på statsfinanserna. Det misslyckades de republikanska och demokratiska politikerna med för drygt ett år sedan. Risken är stor att man misslyckas igen i vinter efter presidentvalet. Det skulle innebära en katastrof, både för USA och den globala ekonomin.

- Når man inte en politisk kompromiss kring hur sparplanen ska se ut kommer kraftiga skattehöjningar och omfattande nedskärningar att aktiveras per automatik. Det är bestämt sedan tidigare. Det innebär i princip att USA skulle stanna, säger Robert Bergqvist, chefekonom på SEB.

Han vill inte tro att de amerikanska politikerna är så naiva eller till och med så ”dumma” att de inte kommer överens om en sparplan. Samtidigt förskräcker historien. Senast det var den här typen av förhandlingar var det först i allra sista sekunden man nådde en uppgörelse.

Vad det handlar om är ett jättelikt, närmast brutalt, nedskärningsprogram som är klubbat sedan tidigare.

Det är väl bra, kan man tycka, för att får ner den amerikanska statsskulden. Problemet är att de här nedskärningarna är för omfattande. Det är de flesta ekonomer överens om. USA behöver visserligen spara men landet kan inte tvärnita, det skulle få enorma konsekvenser.

- Det som gör det så nervöst är att det är ont om tid. Inget kommer sannolikt hända innan presidentvalet i november. Eter det har man bara två-tre månader på sig innan en kompromiss måste vara klar, säger Robert Bergqvist.

- Jag hoppas att Moodys hot om sänkt kreditbetyg kan få någon effekt. Men jag är jätterädd för att vi ska få en repris på den här nagelbitaren vi hade förra gången, för drygt ett år sedan.

USA står för 20-25 procent av världsekonomin och har lagt beslag på 40 procent av världens totala kapitalöverskott bara för att få sin ekonomi att rulla runt. I sådant läge har man ett ansvar att komma överens och se till att amerikansk partipolitik inte får gå före världsekonomins välbefinnande, anser Robert Bergqvist.