Peter Benson.
Låna ut 100 kronor till mig så får du tillbaka 99 kronor om ett år. Inte 99 kronor justerat för inflation utan 99 vanliga kronor. Det är innebörden av negativ nominell ränta. Det låter som ett dåligt skämt med det är faktiskt vad som hänt i sommar i Tyskland, Schweiz, Danmark, Österrike och Finland. Här har investerare köpt statspapper med negativ ränta.
Negativa realräntor, alltså att den nominella räntan är lägre än inflationstakten, är vardagsmat. Men att den nominella räntan är negativ är nog unikt i världshistorien, med undantag för några veckor 1998 när japanska korta statspapper hade negativ ränta.
Vilka logiska skäl kan förmodat intelligenta finansproffs ha för att köpa värdepapper med en garanterat negativ avkastning?
Om vi börjar med kortfristiga spekulanter och dagshandlare så spelar det egentligen ingen större roll för dem vad den nominella räntan är eftersom deras placeringshorisont är så kort att deras tänkta avkastning kommer från värdeförändring snarare än upplupen ränta. De spekulerar helt enkelt i att trenden ska fortsätta ett tag till.
Andra placerare söker en garanterat säker parkeringsplats för pengar på kort sikt. De litar inte på banksystemet och vill till varje pris sova lugnt. Här är den negativa räntan att jämföra med avgiften för ett bankfack. Negativa räntor kan alltså tolkas som att förkrossande många kapitalägare till vilket pris som helst skyr risk.
Försäkringsbolag, institutioner och pensionskassor har å sin sida ofta regler som tvingar dem att ha en viss andel statspapper med högsta kreditbetyg. Dessa investerare är i dagsläget alltså tvingade att välja mellan 10-årsräntor på under 2 procent och korta räntor strax under noll. Ogillar man båda alternativen så är nog ändå negativa korträntor att föredra. Skulle räntorna stiga blir förlusten större för långfristiga obligationer.
MER AV PETER BENSON:
Eurokrisens scenarier: haveri eller ökad makt till Bryssel?
För europeiska banker som inte vågar låna ut till hushåll och företag kan negativ ränta på statspapper vara bättre än att parkera kapitalet till nollränta hos centralbanken ECB, som annars är deras alternativ. Bankerna vill ju ogärna öppet trotsa myndigheternas önskan att stimulera ekonomin. Den konspiratoriskt lagde tror kanske till och med att det finns en outtalad överenskommelse som går ut på att ECB förser bankerna med kapital mot att de köper statspapper oavsett pris.
Vissa vill nog också gardera sig mot eventualiteten att ECB tar efter den danska centralbankens innovation att ta betalt av bankerna för att ta emot deras överskottslikviditet. Syftet är så klart att tvinga bankerna att sätta alla danska kronor i arbete. Skulle ECB göra detsamma så kommer räntemarknaden översvämmas av en störtflod av kapital när bankerna flyttar pengar från ECB till statspapper, med ännu lägre räntor som följd.
Slutligen kan man se negativa räntor som kostnaden för att köpa en option på att D-marken återinförs. Skulle så ske lär ägarna av tyska statspapper göra enorma valutakursvinster.
Alla de här skälen som beskrivits ovan är åtminstone delvis fullt rationella och kan tänkas gälla under en längre tidsperiod. Men i grund och botten är negativa räntor en absurditet. Att det absurda blivit norm visar hur rubbat dagens Europa är.
