Ray Olsson byggde sin första soldrivna värmepump för tio år sedan. Det kom folk från Grekland och Israel och tittade. De stod där i den lilla verkstaden i Kattby på Åland, fingrade och skruvade, testade och räknade.

Idén var inte så tokig, tyckte de. Men pumpen var för svag. En av grekerna sa: ”Om man ska köpa en så‘n här grej vill man ha allt: luftkonditionering, värme och varmvatten – dag och natt, året runt…”

Det blev ingen affär. Ray Olsson fick återvända till labbet.

Ett år senare tog hustrun Mona Kårebring-Olsson en examen i kemi. Hon räknade på Rays problem – och kom fram till en udda och oprövad lösning på problemet:

Energin från solen lagras i ett salt, sedan utvinns den genom att man fyller på med vatten.

Med rätt blandning och temperatur skulle Ray Olsson kunna lagra mer energi och få ut mycket större effekt än i sin gamla pump – med minimal förbrukning av el och inga utsläpp av koldioxid.

Han skyndade sig att lämna in ett patent. Sedan bar det av till labbet.

Ett år senare slog sig Ray Olsson ihop med entreprenören Göran Bolin. Resultatet blev Climatewell i Hägersten. Sex år och åtta prototyper senare är företagets soldrivna värmepump på väg att bli en succé.

Nyligen tilldelades den ett prestigefyllt pris av organisationen World Economic Forum. Telefonerna ringer. Journalister vill intervjua, företag investera.
– Här om dagen var det någon som ringde från Nepal, säger Göran
Bolin.

Klimatfrågan är het. USA:s förre vice president Al Gore turnerar jorden runt och berättar om sin nya film om växthuseffekten. Storbritanniens premiärminister Tony Blair talar om ”den största miljöutmaningen”. Och i veckan föreslog EU-kommissionen att växthusgaserna inom unionen ska minskas med 20 procent till 2020 från nivån 1990.

Marknaden för luftkonditionering växer snabbt. Allt mer dyr el går åt till att svalka människor och kontorsutrustning.

I det läget sitter Climatewell på vad man i datorbranschen brukar kalla en ”killer-application”, en så ny och så spännande produkt att folk kan vara beredda att skrota sin gamla teknik och köpa helt nytt.

– Tänk dej, säger Göran Bolin och pekar mot taket.

– Vi har hittat ett borrhål upp till himlen.

Tio mil västerut är det en vanlig dag på jobbet. Produktionschefen Peter Karlsson vandrar genom den stora turbinhallen i kraftvärmeverket i Västerås som ägs av Mälarenergi.

Till vänster ligger kontrollrummet. Härifrån styr tre operatörer driften av kraftvärmeverkets fem pannor och fyra turbiner, en gigantisk anläggning som producerar lika mycket el som ett mindre kärnkraftverk och dubbelt så mycket värme.

Tio meter under turbinhallen står fem kraftiga elmotorer. De driver några av kraftvärmeverkets största pumpar. Tidigare gick motorerna alltid på fullt varv. Om man ville öka eller minska flödet i pumparna fick man öppna eller stänga ventiler.

Tillsammans med ABB började Mälar-energi titta på en lösning där man istället ökade eller minskade motorernas hastighet. Tekniken var varken ny eller revolutionerande. Frekvensomriktare, som styr varvtalet på elmotorer, har funnits på marknaden sedan 1960-talet.

Peter Karlsson var tveksam. Visserligen hade frekvensomriktarna utvecklats och specialiserats, men att montera dem på kraftvärmeverkets största motorer var som att genomföra en hjärttransplantation.

Till slut lyckades ABB övertyga honom och kollegorna att operationen var möjlig. För ett par år sedan fick de fyra stora fjärrvärmepumparna och en matarvattenpump nya motorer, transformatorer och frekvensomriktare.

Investeringen kostade 25 miljoner kronor. Den betalade sig på mindre än ett år.

I Sverige och resten av världen finns det massor av fläktar och pumpar som drivs av energislukande elmotorer. Enligt Paolo Bertoldi – som leder ett EU-projekt för att minska förbrukningen av energi inom industrin – saknar 90 procent av världens elmotorer varvtalsreglering.

Bertoldi och hans kollegor har räknat ut att den europeiska industrin skulle kunna spara tiotals miljarder kronor om året genom att göra samma slags investeringar som man gjorde på Mälarenergi.

Det skulle också innebära att EU sparade elenergi motsvarande produktionen vid åtta kraftverk av Ringhals eller Forsmarks storlek.

Här finns stora pengar att tjäna – för kunder, tillverkare, leverantörer och konsulter.

International Energy Agency (IEA) visade nyligen att en investering med en dollar i effektivare elektrisk utrustning och energisnålare apparater kan innebära en besparing på dubbelt så mycket.

Dessutom visade rapporten från IEA att den här typen av effektivisering kan minska utsläppen av koldioxid med 40–50 procent, vilket gör effektivisering av energianvändandet till den viktigaste vägen för att minska växthuseffekten.

Men energieffektivisering är en ”gnetsektor”, där man mäter, analyserar och räknar på saker som livscykelkostnad. Hit hittar sällan journalister eller riskkapitalister. Att spara el är lika osexigt som det är sexigt att hitta på saker som drivs av solen.

– Helvetet med energieffektivise-ringen är att den sker i små steg på många olika ställen. Därför kan det vara svårt att se den sammanlagda vinsten, säger energikonsulten Hans Nilsson, som nyligen belönades med Stora Energipriset för sina idéer kring hur vi kan spara energi.

– Men den här branschen skulle kunna bli vår nya basindustri.

Hans Nilsson och flera andra som granskat svensk miljöteknik konstaterar att vi sällan ligger längst fram i den tekniska utvecklingen, men att vi är bra på att kombinera och organisera redan existerande teknik – som hos Mälarenergi.

Vi har kommit långt även när det gäller att bygga system för att ta hand om sopor och avlopp.

Roger Thorén, chefredaktör för tidskriften Miljörapporten, menar att man kan dela in de företag som tjänar på det ökade miljömedvetandet i två grupper:

•  ”Low tech-företagen”: de som arbetar med traditionell teknik. Det kan röra sig om företag som tillverkar till exempel frekvensomriktare men också filter och annan utrustning för rening av avlopp och rökgas. Hit hör också företag som bygger anläggningar som hanterar avfall och avloppsvatten eller kan hjälpa kunderna att reglera och effektivisera energianvändningen.

– I Asien och östra Europa börjar man ofta från noll med all slags
rening, där finns det en stor marknad även för produkter som vi i Sverige ser som gamla, säger Roger Thorén.

•  ”High tech-företagen”: de som utvecklar nya produkter som Climatewell. På den internationella marknaden finns det en särskilt stor efterfrågan på teknik som utvinner energi ur sol- och vindkraft.

– Det finns också en stor efterfrågan på kunskap. Konsulterna kan se fram mot en växande marknad, säger Roger Thorén.
Men oavsett om man tillhör den ena eller den andra gruppen har man samma problem: bekvämlighet och tradition.

Det är ingen slump att Energirådgivarnas senaste rapport heter ”Mera verkstad!” Även Göran Bolin från Climatewell pratar om oviljan till förändring och energikonsulten Hans Nilsson säger:

– Ingvar Kamprad visade det svenska folket att det går att köpa platta möbler. Den här branschen skulle behöva en liknande visionär.

Som SvD Näringsliv skrev tidigare i veckan handlar en stor del av trögheten på marknaden om bristen på riskkapital. När Exportrådet frågade svenska företag vad de såg som största hindret för fortsatt expansion var det vanligaste svaret brist på riskkapital. Statistik från Svenska Riskkapitalföreningen visar att medlemmarnas
investeringar inom energi och miljöteknik är få och små.

Industrifonden – en stiftelse som bildades av staten 1979 för att främja förnyelse och tillväxt – tillhör dem som har längst erfarenhet i Sverige när det gäller att investera i miljöteknik.

– Vi har bara gjort enstaka bra affärer, konstaterar Anders Eklund, fondens affärsområdeschef för industri- och energiinvesteringar.

Det finns en rad förklaringar till varför riskkapitalet hittills har undvikit miljöteknik: det saknas kunskap hos riskkapitalisterna, branschen är beroende av för många politiska beslut och subventioner, det saknas entreprenörer.

Trots det säger Anders Eklund att Industrifonden ska tredubbla sin portfölj inom miljöteknik. Nyligen dök det upp ett nytt riskkapitalbolag på den svenska marknaden som enbart ska satsa inom miljöteknik. Fler är på väg, enlig riskkapitalföreningen.

Climatewell har redan löst finansieringen. Förra året blev ett spanskt konsortium största ägare i bolaget. I år planerar man att börja serietillverka värmepumparna i Spanien. Men mycket jobb återstår. Försäljningen drar igång först i år.

Men Ray Olsson stannar i Kattby och funderar vidare över sin termo-kemiska ackumulator. På en hylla i labbet står en gammal kylväska och ett enkelt kylskåp av frigolit.

– Tänk dig kylväskor som laddas upp med solenergi och håller kallt i en vecka, säger han.

– Eller värmeenergi från bilar som används för att driva luftkonditioneringen i kupén.

Ray Olsson har råd att fundera stort och brett. Han har sålt sitt patent och är delägare i bolaget som nu utvecklat en värmepump som kan bli en världssuccé.

Man skulle kunna säga att du är en av vinnarna på klimathotet?

Han grimaserar. Sedan berättar han om barndomens Åland på 1960-talet; om mormor som bar vatten från en brunn, eldade i vedspis och hade el men ingen telefon. På gården fanns åtta höns, fyra kor, en gris och hästen Ajax. Nästan ingen i byn hade bil, det fanns få traktorer.

Och i dag, fyrtio år senare: Ray Olsson berättar när han och Mona senast besökte ett köpcentrum utanför Stockholm.

– På parkeringen stod hundratals bilar. I butiken fanns 68 sorters färsk pasta och 130 olika ostar.

Han talar om hur vi i väst ägnar oss åt en sanslös lyx och överkonsumtion, med hjälp av billig energi som lagrats i tiotusentals år under jordskorpan, och som vi nu exploaterar i en så snabb takt att det håller på att ta slut.

Så citerar han en drastisk formulering från en föreläsning med Kjell Aleklett, som forskar kring olja:

”Växthuseffekten är inget problem – oljan tar slut innan skadan blir för stor…”

Ray Olsson skakar på huvudet.

– Jag är ingen vinnare på klimathotet. Det finns ingen vinnare – om vi inte alla blir det.