Under de senaste veckorna har det kommit två rapporter från Internationella valutafonden, (IMF), som visar att man har kört in i en allt trängre återvändsgränd. Den första visar hur den gemensamma valutan har skapat och förstärkt de problem som nu hotar att få ner hela länder på knä och den andra visar att den ordinerade medicinen för krisländerna, extrem åtstramning av krympande ekonomier och intern devalvering, är ett lika effektivt ekonomiskt botemedel som medeltida åderlåtning.

• LÄS OCKSÅ: ”Merkel hotar ställa in budgettoppmöte”

Man kan sammanfatta det som den amerikanska ekonomen och Yaleprofessorn Ed Dolan: ”Om en valutaunion inte fungerar, så fungerar den inte”. Den insikten är visserligen inget som någon av topparna inom eurozonen har velat ta till sig utan för deras del handlar det om att lappa, laga och bygga vidare för att hindra den misslyckade konstruktionen från att kollapsa. ECB-chefen Mario Draghis uttalande i juli om att ”göra vad som än krävs för att rädda euron” ger väl uttryck för den rådande hållningen. De politiska problemen hur man ska gå vidare med konstruktionen i form av en bankunion, gemensam beskattning, (fiskal integration), fördelning av kostnaderna för ombyggnad och tidigare synder samt inte minst hindra att några hörn, Grekland, eller någon mer bärande sida, Spanien och även Italien, rasar ihop visas av de halvkväden som blev resultatet av det senaste EU-toppmötet.

Man får en annan bild av europrojektets status i IMF:s rapport ”External imbalances in the euro area”. Den beskriver hur konstruktionen av valutaunionen satte de avgörande justeringsmekanismerna som en ekonomi behöver för att hantera externa chocker och stora kapitalflöden ur spel. Alla euroländer, utom möjligen Portugal och Grekland, hade balans i sina utlandsaffärer 1999. Tio år senare hade euroländerna i norra Europa, med Tyskland i spetsen, byggt upp stora överskott medan krisländerna hade stora underskott. Även Italien och Frankrike visade en påtaglig försvagning av sin exportsektor.

• LÄS OCKSÅ: ”Bankunion ett politiskt problem”

Rapporten visar att det inte så mycket handlade om framväxande obalanser i handeln inom eurozonen utan mer om en konsekvens av de förändrade globala handelsmönstren, där Kinas snabba framväxt på exportmarknaden och den efterföljande råvaruprischocken slog helt olika mot ekonomierna i södra respektive norra Europa. Medan tysk industri kunde dra nytta av en snabbt växande efterfrågan på exempelvis maskinutrustning och andra investeringsvaror i Kina och råvaruproducerande länder så blev konsekvensen den motsatta i södra Europa, som genomgick en utslagning av betydande delar av sin exportindustri.

Den ”naturliga” utvecklingen hade varit att länderna i södra Europa hade fått möta dessa förändringar eller externa chocker med att sänka sina relativkostnader, läs en försvagning av sin valuta. Men utvecklingen blev den motsatta i dubbel bemärkelse. Stora kapitalinflöden som styrdes mot sektorer som inte är utsatta för internationell konkurrens, som bygg- och fastighetssektorn i Spanien och Irland, gjorde istället att kostnadsnivån steg snabbt i förhållande till andra euroländer, samtidigt som euron steg kraftigt. Konsekvensen blev en dramatisk försämring av ländernas bytesbalanser och därmed snabb uppbyggnad av ländernas externa skuldsättning.

Euroländernas ekonomier utvecklades åt olika håll men det enda som konvergerade var räntan på euroländernas statspapper. Riskpremierna krympte drastiskt samtidigt som det skedde en betydande riskuppbyggnad. Enligt IMF finns det ingen underliggande rationell förklaring till de stora kapitalinflödena till krisländerna, som huvudsakligen kom från tyska och franska banker. De lanserar tesen att de tyska och franska bankerna var villiga att acceptera de snabbt sjunkande riskpremierna på de nu krisande ländernas stats- och bankpapper eftersom – ECB accepterade dem som panter – och att de krävde noll procents kapitaltäckning. Ett slags riskbyggande systemarbitrage således.

• LÄS MER: ”Grekiskt skuldberg större än väntat”

Grekland och Portugal har nu nettoskulder till omvärlden som motsvarar över 100 procent av landets BNP, Spanien ligger på 90 procent och Irland på knappt 70 procent. Det är dessa nettoskulder mot omvärlden som är kärnan i hela skuldkrisen och det som i kombination med den dubbelt försvagade konkurrenskraften, såväl relativt andra euroländer men i än högre utsträckning gentemot omvärlden, som gör att lappa, laga och byggavidarestrategin inte håller. Större delen av de tyska bankernas exponering mot krisländerna har emellertid växlats över till tyska Bundesbank, som nu har en fordran på 1000 miljarder euro på krisländernas centralbanker, ”sunk costs”, för ett havererat system.

Populära quiz på nliv.se:

Quiz: Telia och skandalerna

Vad kan du om världens valutor?

Har du koll på snabbmatskedjorna?

Har du koll på svenska finansministrar?

Kan du räkna med procent?

Känner du igen kända reklamslogans?