LÄS MER: ”Kinaoro påverkar räntor och råvaror”
Mitt i den europeiska röran håller även den kinesiska ekonomin på att tappa fart. Den kinesiska tillväxten sjönk till 7,6 procent i juli. Jämfört med andra stora ekonomier är det visserligen en fortsatt mycket hög aktivitet, men det är den lägsta nivån sedan den globala krisen 2009. Tillväxten för industriproduktionen sjönk till 9,2 procent i årstakt, vilket var klart lägre än väntat.
Avmattningen förklaras av delvis av svag efterfrågan från flera exportmarknader, inte minst eurozonen, även om sjunkande investeringstakt var den viktigaste faktorn.
Det är effekterna av de mycket kraftfulla investeringsstimulanser som Kina satte in när världsekonomin och stora delar av den kinesiska exporten gick i stå under 2008-2009, som håller på att klinga av.
Frågan är om detta bara är ett litet hack i kurvan i det kinesiska tillväxtmaskineriet eller om det är början på en nedgång som är både nödvändig och oundviklig om Kina ska växla om sin ekonomi från sitt stora beroende av investeringar, som svarar för runt hälften av landets BNP, och export till en högre andel privatkonsumtion.
Den senare står för en knapp tredjedel av Kinas BNP, vilket i jämförelse med andra ”tillväxtunder” som Japan och Västtyskland när deras tillväxt var som högst är en lika extremt låg andel som investeringsandelen är hög.
LÄS MER: ”Låg inflationstakt öppnar för injektion i Kina”
LÄS MER: ”Riskkapitalet överger Kina”
Många menar emellertid att Kina har ett stort utrymme för att genomföra ytterligare stimulanser för att hålla tillväxten uppe. Den kinesiska staten har en statskuld på motsvarande 30 procent av BNP, vilket är lågt i jämförelse med andra ekonomiska jättar som USA, Japan och euroländerna som helhet.
Kina har ju dessutom genom sina stora bytesbalansöverskott gentemot omvärlden byggt upp en jättelik valutareserv på över 3300 miljarder dollar, vilket motsvarar runt 30 procent av landets BNP.
En annan faktor som talar för ytterligare stimulanser är att Kina står inför ett skifte av landets högsta ledarskap och ekonomisk oro i detta skede är något som man kommer att undvika även om det skulle innebära att de långskiktiga bekymren förvärras.
LÄS MER: ”Asien bromsar in på bred front”
Den fallande inflationen, vilken sjönk till 1,8 procent i årstakt i juli, är ytterligare en faktor som talar för att det finns utrymme för såväl monetära, sänkt ränta och minskade reservkrav, som fiskala stimulansåtgärder.
Problemet med Kinas ekonomiska modell är att ytterligare stimulanser för att hålla uppe tillväxten på kort sikt förstärker de stora obalanser som finns då de uppkörda spåren handlar om ytterligare investeringar. Men Kina brottas redan idag med en fastighetsbubbla där många hushåll, fastighetsutvecklare och inte minst lokala myndigheter är högt skuldsatta.
De senare har haft starka incitament för fastighetsutveckling då en stor del av deras intäkter har kommit från försäljning av mark och fastighetsprojekt.
Även infrastruktursidan är på många håll mättad liksom den kapitalintensiva industrin, där exempelvis den kinesiska stålindustrin brottas med stora lönsamhetsproblem på grund av en stor överkapacitet och en mattad efterfrågan.
Kinas dilemma är att landets ekonomiska modell har inriktats på att kanalisera resurser från hushållen till investeringar och utbyggnaden av sin exportsektor, och där åtgärder för att stimulera den privata konsumtionen – som en starkare växelkurs, ändrad ränte- och skattepolitik – riskerar att slå undan benen för den rådande modellen.
Att Kina har stora överskott gentemot omvärlden och byggt upp en stor valutareserv och därmed en stor fordran på omvärlden gör inte landet immunt mot ekonomiska problem. Historien har visat upp många exempel på motsatsen. USA var en stor fordringsägare och hade stora bytesbalansöverskott på 20-talet, men var ett av de länder som drabbades hårdast under 30-talets depression.
Parallellen mellan Kina och Japans läge under slutet av 80-talet är ännu mer slående. Japan var 80-talets tillväxtgigant med en mycket stark exportsektor, stora överkott i handeln med omvärlden, stort sparande och en mycket het fastighetssektor samt låga offentliga skulder.
Men när den japanska fastighetsmarknaden imploderade förvandlades landets banksystem till ett ”zoombiesystem”, där förlusterna till stora delar socialiserades. Japan undvek en kollaps, men tillväxten har varit mycket klen i två decennier och statsskulden överstiger landets BNP med 200 procent.
Att Kina även har Japans demografiska profil med en snabbt åldrande befolkning gör inte parallellen mindre slående.
LÄS MER: ”Världen följer kinesisk inbromsning med spänning”
