Det är inte bara de riskbenägna bankirerna som har hamnat i skottgluggen när islänningarna söker sina syndabockar. Ilskan har också riktats mot de politiker som med sin slapphänta reglering lät bankerna dra iväg på våghalsiga finansiella äventyr.

Två politiker från det dominerande Självständighetspartiet har fått utstå särskilt mycket kritik. Den första är Geir Haarde som var statsminister från 2006 fram till förra veckan. Han har varit en central politisk figur på Island i många år, tidigare har han både varit utrikesminister och finansminister mellan 1998 och 2005.

In i det längsta försökte han förneka att bankerna hade några problem, och många islänningar tycker att han var alldeles för passiv i sin hantering av krisen. Han har också varit en hårdnackad motståndare till ett isländskt EU-medlemskap, något som många islänningar tror har fördjupat krisen.

Sedan början av oktober då Geir Haarde höll sitt berömda tal som avslutades med orden ”Må Gud välsigne Island” har kritiken mot honom växt. I mitten av januari eskalerade protesterna.

Haardes tjänstebil utsattes för ägg- och snöbollskastning och polisen fick polisen ta till tårgas mot grupper av hundratals våldsamma demonstranter utanför alltinget och den isländska riksbanken, Sedlabanki.

Förra veckan tvingades Geir Haarde både meddela att han drabbats av strupcancer och att nyval skulle hållas. Ett par dagar senare var han formellt petad.

Inne på Sedlabanki har ett annat av islänningarnas hatobjekt alltmer isolerat sig från omvärlden. Centralbankschefen David Oddsson, som själv var statsminister mellan 1991 och 2004, har blivit en av de främsta symbolerna för den politiska elitens symbios med näringslivet.

Att bankerna tilläts bygga upp skulder som motsvarade sju-åtta gånger Islands hela BNP och det utan att backas upp av några betydande valutareserver i centralbanken, är en de saker som David Oddsson kritiseras för.

Under krisen har han ömsom gömt sig för massmedierna, ömsom kommit med märkliga utspel. Bland annat hävdade han i oktober att ett miljardlån från Ryssland var klart, vilket inte stämde. Han har också hävdat att han tidigt varnade regeringen för den förestående finanskraschen men att ingen lyssnade på honom. Den versionen har kraftigt dementerats av flera ministrar.

I en analys pekar professorn i nationalekonomi Thorvaldur Gylfason ut just David Oddson som ett exempel på hur tidigare politiker skodde sig i den ekonomiska boomens spår.

”En tidigare statsminister 1991-2004, petad till utrikesminister 2004-2005 efter en valförlust, deklarerade själv att han skulle lämna politiken och att han omdelbart skulle tillträda som centralbankschef 2005. Hans lön höjdes direkt över presidentens. Bankerna och allmänheten fattade budskapet: The sky is the limit.”, skriver den inflytelserike professor Gylfason.

Men Islands nya regering som tillträde i helgen under ledning av socialdemokraten Jóhanna Sigurdardóttir, meddelade i sin första kommuniké att centralbanksledningen med David Oddson i spetsen ska bytas ut.

”Direktionen för centralbanken ska ersättas och lagstiftningen ska ändras så att cetralbanken i fortsättningen kommer ha en chef som tillsätts på basis av professionell kompetens”. En tydlig passning till den politiskt utnämnde David Oddsson.

Vilka är då förlorarna på detta gastkramande ödrama? Det isländska folket såklart. Den havererade isländska kronan har gjort det enormt mycket dyrare för alla de islänningar som har lån i utländska valutor.

Inflationen beräknas bli drygt 13 procent i år. Arbetslösheten, som legat lågt de senaste åren, väntas öka till 7,8 procent i år och 8,6 procent nästa år. Därtill har landet tvingats låna 10 miljarder dollar, cirka 84 miljarder kronor, från Internationella valutafonden, IMF.

Precis som på bankerna Glitnir och Landsbanki blir det nu en kvinna, 66-åriga Jóhanna Sigurdardóttir, som ska försöka reda upp problemen. En sak är säker: eran för de manliga politikerna från Självständighetspartiet är definitivt över.