En marknad som visar allt sämre hälsotecken och där även de nordiska bankerna har varit inne och tagit sig en rejäl svängom är lån till utköps-, eller private equity-fonder, så kallade ”leveraged loans”.

För det börjar bli allt mer tydligt att många av de utköpsaffärer som har gjorts under de senaste tre åren kommer att leda till stora problem, i första hand för de investerare som skjutit till det egna kapitalet, men även för de banker som har ställt upp med lån på allt frikostigare villkor, vad gäller såväl räntenivå som säkerheter och belåningsgrad.

Värst är ännu så länge läget i USA, där hittills i år minst sju medelstora uppköpta bolag har gått i konkurs, och många storaffärer står och svajar. Det gäller exempelvis finansieringen av biltillverkaren Chrysler och GM:s finansbolag GMAC, där de involverade intressenterna i det längsta vill undvika ett fallissemang och de spridningseffekter som en storkonkurs skulle ge på en redan mycket darrig marknad.

Men detta är inget specifikt amerikanskt problem, som subprime-utlåningen kanske är, även om mycket talar för att även många andra bankmarknader kommer att få problem med stora kreditförluster till följd av kollapsade bostadsbubblor. Nej, de förhållanden, stor tillgång till billiga och förmånliga lån, som har drivit upp priserna och belåningen på amerikanska bolagsutköp har även gällt i Europa och Sverige.

Det är sannolikt att förhållandena i USA har varit något mera aggressiva än i Europa. Det kanske viktigaste anledningen till detta, liksom vad gäller bostadsutlåningen, har varit att amerikanska banker i första hand har sett sig som lånepaketerare, där lånen senare skulle säljas vidare på obligationsmarknaden, genom så kallad värdepapperisering. Volym har blivit viktigare än kvalitet.

Men även i Europa har belåningsgraden vid de utköpsaffärer som har gjorts under åren 2006-2007 skruvats upp rejält, och därmed det som idag faller ut som växande förslustrisker. Prislappen vid uppköp steg under dessa år upp mot 7-8 gångar rörelseöverskottet, (EBITDA), att jämföra med det historiska genomsnittet som legat ner mot tre. Samtidigt som den goda konjunkturen även drivit upp överskottsnivåerna, marginalerna, långt över de historiska genomsnitten.

I den växande konkurrensen där de allt större private-equity-fonderna ansågs vara allt viktigare kunder har många banker släppt efter på sina historiska villkor. Flera banker ville dessutom vara med i flera led av den här typen av affärer, både som rådgivare, långivare och i några fall även som investerare, så kallad ”triple whammy”, för att maximera intäktsströmmarna. Dessa sitter nu extra rökt till.

Prissättningen på obligationer innehållande så kallade ”leveraged loans” har rasat och ligger under 90 procent av nominellt värde. För de amerikanska storbanker som har försökt sälja av den här typen av lån, som de inte har kunnat värdepapperisera, har prislappen rasat ner mot 80 procent.

Jag har inte sett någon aktuell statistik över hur de svenska bankernas exponering mot den här lånekategorin ser ut, men den är definitivt större än all ”subprime exponering”. Nordea är enligt tidigare statistik den svenska bank som har varit mest aggressiv i denna sektor. Men relativt sett är Nordeas exponering klart mindre än de nordiska mästarna i risktagande, islänningarna.

För den största isländska banken Kaupthing svarar exempelvis ”leveraged loans” för en fjärdedel av utlåningen, därtill har banken dessutom även gjort än mer riskfyllda aktieinvesteringar i utköpta bolag. Här indikerar det finansiella ekolodet torskpotential.