LÄS MER: ”Proteströstning mot USA-skuld”

Diskussionerna gick heta under hela fjolåret. Och det trots att utgången egentligen var klar redan från första början: För att inte tvingas till det otänkbara och ställa in betalningarna var USA tvunget att höja skuldtaket, den övre gränsen för hur mycket pengar landet får låna.

Men först den 2 augusti 2011 – efter att finansministeriet hamrat igenom en rad tekniska manövrar för att låta politikerna dribbla vidare på övertid – gav kongressen beskedet som omvärlden tålmodigt väntat på.

Gränsen skulle höjas så pass att frågan kunde stuvas undan till efter presidentvalet. Och dessutom skulle världens största ekonomi genomföra nedskärningar på 900 miljarder dollar samt försöka enas om ytterligare budgetkapningar på 1200 miljarder doll-ar under de kommande tio åren.

Trots hotet om att ett förhandlingsfiasko skulle resultera i automatiska nedskärningar i flera av partiernas käpphästar under 2013 skulle det visa sig vara omöjligt att enas.

Det var å andra sidan kanske inte helt förvånande. I politikens USA har det under senaste året tyckts vara viktigare att hårdnackat vägra det andra partiet någonting, än att arbeta för landets bästa. Samtidigt kan det bli tal om ytterligare automatiska åtgärder (the fiscal cliff – se faktaruta) i början av 2013 om kongressen misslyckas med att komma överens om förlängda skattelättnader och nå en överenskommelse om hur budgeten ska stabiliseras på sikt. En vecka efter att skuldtaket höjdes fick för övrigt kreditvärderingsinstitutet Standard & Poors nog. I ett något oväntat drag kapade man USA:s ratingbetyg från toppnivån AAA till AA+, vilket fick president Barack Obama att ilskna till.

Det lånarglada USA var minsann alltid förtjänat av det högsta betyget, lät budskapet.

Sedan dess har kreditvärderarna fått vänja sig vid svidande kritik och uttalanden om att ha spelat ut sin roll, framför allt sedan man även kapat betyget på flera världsbanker.

LÄS MER: ”Så är USA:s statsfinanser”

Men samtidigt blev käbblet om skuldtaket kostsamt. Inte bara för USA:s del utan också för omvärldens. Det var faktiskt i och med bråket om skuldtaket som turbulensen på marknaderna började hösten 2011, och som senare såg till att USA behövde pytsa upp hela 1,3 miljarder dollar extra under året bara för att låna pengar. Det enligt beräkningar från statliga Government Accountability Office.

Så lärde sig kongressen en läxa av allt detta? Nej, det tycks inte så. I stället har nya vapen dragits fram.

Gränsen för hur mycket USA får låna ligger i dag på 16394 miljarder dollar, vilket är dubbelt så högt som för bara fem år sedan och cirka 550 miljarder dollar över nuvarande skuldnivå.

Och om skulderna skulle fortsätta att skena i nuvarande takt, med 100–125 miljarder dollar per månad, skulle det kunna innebära att taket rent formellt måste höjas redan i november – samma månad som presidentvalet avgörs. Om det riskerar att ske lär dock finansdepartementet än en gång vidta nödvändiga åtgärder – som att kapa i pensionsavsättningarna – för att undvika att behöva ställa in betalningarna.

För någon månad sedan förklarade däremot republikanernas talman i representanthuset, John Boehner, att han kommer vägra en höjning av skuldtaket om han inte får gehör för den åsikt han trumpetade ut i fjol. Ska ytterligare en höjning av skuldtaket bli aktuell krävs det att utgiftsposten kapas än mer, lyder budskapet.

Nya stridigheter kommer knappast att tas emot med kärlek från vare sig folkets eller kapitalmarknadernas sida, vid det här laget rejält trötta på motsättningarna och osäkerhet. Inte minst i vad som vanligtvis såväl brukar som bör vara ett rutinärende.

Men samtidigt dryftas ännu inte den viktigaste frågan av dem alla i diskussionerna:

Hur länge kan den enorma upplåningen fortgå och vad har världens största ekonomi för möjligheter att någonsin ens kunna betala tillbaka?

I dagsläget lånar USA runt 40 kronor för varje hundralapp landet spenderar. Det är inte en hållbar ekvation. Och när den insikten väl börjar få fäste lär vi riskera att få stifta bekantskap med ohyggligt sura miner på marknaderna.

LÄS MER: ”Nu krävs det hårda tag från Obama”