Det är 20 år sedan eurons ”betaversion”, ecun, krackelerade. Först lämnade Finland, sedan Italien och England. Sverige med Riksbankschefen Bengt Dennis kämpade emot genom att höja räntan till de oförglömliga 500 procenten. Men efter ett par månader så tvingades även Sverige låta kronan flyta. Norge gjorde samma sak och även Portugal, Spanien och Irland devalverade sina valutor. En pådrivande faktor till kollapsen var, förutom att vissa länder som Sverige hade byggt upp stora interna obalanser, att tyska Bundesbank hade börjat höja räntan eftersom de var livrädda för att inflationen skulle ta fart efter att notan för återföreningen av Östtyskland fått budgetunderskottet att stiga kraftigt.

Så här i efterhand kan man undra varför Sverige och dessa andra länder kämpade emot så länge för att hålla fast vid denna växelkursmekanism. Den var knappast vad svensk ekonomi behövde. Vi hade efter det sena 80-talets kreditdrivna fastighetsfest och allmänna överhettning fått en ny kostnadskris som hade urholkat vår konkurrenskraft och bytesbalansen var negativ. När valutakrisen slog till stod vi dessutom mitt uppe i en finans- och fastighetskris, som hade börjat blomma ut året innan. Höga räntor för att försvara en fast växelkurs gjorde därmed bara ont värre.

Politisk och nationell prestige vägde naturligtvis tungt i försvaret, liksom även det faktum att stora och inflytelserika aktörer, banker och storföretag, riskerade stora problem om kronan skulle devalveras. Många av dessa hade nämligen tagit stora utlandslån, i framför allt D-mark och schweizerfranc, för att dels finansiera sin verksamhet, men även i form av stora ”arbitrageaffärer” där de placerade dessa i svenska räntebärande tillgångar som hade en väsentligt högre ränta. Det ansågs så riskfritt, då kronan hade en fast växelkurs, att företag som genomförde dessa transaktioner inte behövde ta upp dessa positioner i sin balansräkning. Gummikombinatet Trelleborg var ett exempel. Koncernen kunde redovisa ett mycket stort positivt räntenetto, genom vinsterna på sina oredovisade räntearbitrage, trots en mycket stor skuldbörda efter 80-talets förvärvsexcesser.

Genom att kronan fick flyta så återställdes snabbt vår konkurrenskraft och med den draghjälp som det gav vår exportindustri så kunde Sverige snabbt inleda en stark ekonomisk återhämtning. Även om saneringen av statsfinanserna och det faktum att Riksbanken fortsatte att hålla en mycket hög styrränta under flera år trots att inflationen snabbt sjönk, samt att bankerna tilläts ta ut höga marginaler för att kunna återställa sitt kapital, gjorde att det tog tid innan allmänheten verkligen upplevde att man hade fått det bättre.

Mer av Per Lindvall:

Kina riskerar att gå Japans väg

Skogen i blåsväder

Spanien på väg mot akuten

Den lärdom som drogs av de blivande euroländerna av växelkursmekanismen ecuns sammanbrott var emellertid att göra valutakonstruktionen ännu fastare. Inget land skulle kunna lämna unionen, eftersom det skulle kunna få hela bygget att kollapsa. Konsekvensen blev att man därmed täppte till en någorlunda väl fungerande självkorrigerande ventil för länder vars konkurrenskraft försvagats .

Lärdomen borde ha varit den omvända. Länder som drabbats av stora makroekonomiska problem, bristande konkurrenskraft eller en för stor skuldbörda, behöver, likt företag i kris, snabba åtgärder för att inte den långsiktiga ekonomiska potentialen ska fördärvas.

Betalningsinställelse och en snabb skuldrekonstruktion är en väg att gå för att återställa ett lands finansiella hälsa. Island som hade hela paletten av problem, kostnadskris och bankkris, kunde relativt snabbt återfå sin ekonomiska hälsa genom en försvagad valuta och genom att låta sina havererade bankers kreditgivare ta en stor del av förlusterna. Hade Island likt önamnen Irland valt eller tvingats ta på sig sina bankers alla problem hade landet knappast kunnat fungera idag.

CERVENKA: Centralbanker kan inte trolla.

Hade Irland valt, kunnat välja, att inte ta på sig, de inte oväsentligen utlandsfinansierade, bankernas kreditförluster hade landet inte räknats till eurozonens problembarn idag. De båda professorerna Harald Hau och Ulrich Hege går i en mycket intressant analys på Center of Economic Policy Researchs analysportal voxeu.org så långt att de hävdar att en tidig rekonstruktion av problemländernas skuldöverhäng är det som kan rädda euron från ett sammanbrott. ECB:s annonserade obligationsköp riskerar däremot att gräva eurons grav.

Per Lindvall skriver om marknad och börs i SvD Näringsliv.