Bortser man från mandatfördelningen i Grekland och i stället ser till röstsiffrorna visade väljarna en tydlig majoritet mot åtstramningspolitiken. Samtidigt verkar en större folkrörelse för att lämna euron inte vara under uppsegling. Det enda parti som förespråkar exit, Kommunisterna, backade mellan valet 7 maj och helgens val. Nu väntar ett antal veckor där den nya regeringen kommer försöka förhandla till sig en lindring av sparpolitiken.

Om vi räknar EU-toppmötet den 9 maj 2010, då eurozonen bildade den gemensamma stödfaciliteten EFSF, som en slags startpunkt för eurokrisens politiska hantering, kan vi nu göra en följande avstämning 2 år senare:

• Låneprogram för sammanlagt 385 miljarder euro har beslutats till Grekland, Irland och Portugal. Till detta kommer att Spanien ska få lån till sitt banksystem upp till 100 miljarder euro.

• Arbetslösheten i Grekland är upp 11 procentenheter, Spanien 4 och Portugal 5 procentenheter.

• Statsskulden i Grekland har stigit med över 10 procentenheter (via en skuldnedskrivning) och Spanien och Portugal med vardera 20 procentenheter.

Mycket pengar, men hittills ingen kulminering på problemen.

LÄS MER: ”Tysk ekonomi går sämre än väntat”
LÄS MER: ”Greklands kamp mot klockan”

Den hittillsvarande strategin med åtstramningar som ett villkor för omvärldslån har många och vältaliga kritiker. Men samtidigt är nyckelspelaren på stödsidan, Tyskland, ovillig att ikläda sig större förpliktelser med mindre än att man (via EU:s organ i Bryssel) skaffar sig hårda styrningsmedel över samtliga medlemsländer.

Gemensamt garanterade skulder, oavsett om det gäller privata bankinsättningar eller utgivna statspapper, ska i så fall balanseras mot mer överstatlig kontroll. Det handlar i så fall om långtgående intrång i medlemsländernas finanspolitik, vilket euromedlemsländernas väljare inte har skrivit under på. Låsningen verkar svår.

Jag har på denna plats tidigare (i september 2011) skrivit att jag är skeptisk till om Grekland, och omvärlden kommer att orka ha kvar Grekland som euromedlem på sikt. Och jag är fortsatt skeptisk till att det är önskvärt. Men om man nu ska hålla ihop alla länderna och gå mot ökad överstatlighet i finanspolitiken för att exportera förtroende från norr till söder, varför inte gradera den?

LÄS MER: ”Reinfeldt: Absolut för tidigt att blåsa faran över”
LÄS MER: ”Räntorna skenar i Sydeuropa”

Att ha känsla för andras incitamentsstruktur är guld värt, oavsett om man är chef, förälder, eller politiker. Graderad finanspolitisk makt skulle vara ett kraftfullt vapen för att få medlemsländerna att sköta sig.

Låt, å ena sidan, de euroländer som har låg statsskuld, kontroll på statsbudgeten och en flexibel tillväxtmodell vara ifred från Bryssel. De länder som å andra sidan krisar och behöver stöd, får gradvis får lämna över sin finanspolitiska suveränitet, men också återfå den, när nyckeltalen så småningom utvecklar sig åt rätt håll. Självklart är detta lättare sagt än gjort. Tyskland kommer kräva tydliga förutsägbara trösklar, Frankrike kommer vilja ha dynamiska förhandlingar, bara för att nämna en svårighet.

Men alternativet i dag är att någon måste förlora striden. Antingen att Tyskland måste skriva på för större åtaganden eller att Grekland och andra medelhavsländer trycks djupare ned i en depressionsspiral. Tiden är dyrbar. Mycket välstånd går förlorat inte bara i eurozonen utan även i resten av världen, på att vänta in besked.