- Ei! Svaret kommer blixtsnabbt. Tuula Hartikainen är en kvinna som vet vad hon tycker, och om euron och krisen, tycker hon inte alls. Finska skattepengar ska stanna i Finland förkunnar hon, men sedan tryter språkkunskaperna och hon kallar på kollegan Siv Salmi som är lika upprörd hon.

- Vi måste hjälpa oss själva först. Vanliga människor är arbetslösa och pensionärerna är oroliga för hur pengarna ska räcka till när hyran är betald, säger Siv Salmi och berättar om hur fattigdomen i Finland ökar, och om hur många pensionärer tar ett varv runt huset när de fått sin ranson från soppköket, för att sedan ställa sig sist i kön igen.

Vi befinner oss i Lapinjärvi i sydöstra Finland. Eller Lappträsk som den lilla byn heter på svenska. Mil efter mil har lagts mellan oss och Helsingfors glittrande butiker, mil av böljande vetefält och en ökande känsla av vemod. Kanske är det inbillning, men det finns något kargt över det finska landskapet, trots sensommarens överdåd. Det känns så hemtamt. Samma björkar som i Sverige, samma sjöar. Men ändå så annorlunda. Från Lappträsk är det bara en timme till ryska gränsen, och kanske är det de sneda, omålade ladorna som för tankarna österut.

Lappträsk består av en pittoresk huvudgata med trähus och en kyrka. På ena sidan vägen en rätt stor livsmedelsaffär, på andra sidan det snabbköp där Tuula Hartikainen och Siv Salmi arbetar. Mellan träden glittrar sjön.

- Skulle de fråga oss skulle vi direkt säga nej. Ingen vanlig människa tycker att det är ok, säger Siv Salmi medan Tuula fnyser instämmande. Vi pratar om de räddningspaket som gått till Grekland, Irland, Portugal och Spanien. Miljardlån där Finland stått för en relativt liten, men viktig del. Landet är idag ett av få i eurozonen som har ordning på statsfinanserna och högsta möjliga kreditbetyg, trippel-A.

Tidigare samma dag har vi träffat Alexander Stubb. Europaminister och en av Finlands mest kända politiker. Givetvis en varm EU-anhängare. Han har försvarat räddningspaketen. Sagt att Finland har lånat ut en miljard euro till Grekland och hittills fått 53 miljoner tillbaka i ränta. Ingen dålig affär. Och att han räknar med att få tillbaka hela beloppet. Finland har nämligen som enda EU-land krävt säkerheter för de lån till Spanien och Grekland man ställt upp på. Inte poppis hos övriga euroländer, men desto mer hos den finska befolkningen. ”Det var ett viktigt budskap till finländarna att vi inte hade en öppen nota i den här krisen”, sade Alexander Stubb och tillade att han kan förstå att folk är förbannade och att de känner sig lurade.

Svetten rinner fortfarande på Petri Haarala när han säger att alla politiker i Helsingfors borde bytas ut. De lovar bara, men inget händer. Innan pengar går till Grekland borde först Finland ställas i ordning. Petri Haarala har precis varit ute på sin vanliga löparrunda och är den som äger den lilla butiken i Lappträsk. Han har ärvt den av sin far och bor ovanpå med sin sambo och deras barn.

- Jag såg en tv-dokumentär hur rika herrar i Grekland har tjänat pengar när de köpt lägenheter billigt av staten. Någon borde granska deras konton. Korrumperade är de allihop, säger han. Resonemanget fylls på av sambon som sätter ord på det många finländare verkar tänka:

- Norra delen av Europa är annorlunda mot den södra. EU vill att alla länder ska vara lika, men det fungerar inte likadant överallt, säger Maria Weckström.

Ändå var de båda euroanhängare först. Och få tillbaka marken vill de inte. ”Det är en dyr process att byta. Det är bra så här”.

Vi åker vidare österut. Till Kouvola, som håller på att förbereda sig på att ta emot sjuksköterskor från krisens Spanien där de just nu lär sig finska. Till Luumäki. Till Savitaipale. Överallt samma vackra landskap, samma ödslighet och samma åsikter. Nej till stödpaket, nej till gemensamma skulder i eurozonen och visst är de alldeles för annorlunda i syd för att samarbetet ska fungera.

Finland var länge allt annat än ett öppet land. När Sverige välkomnade arbetskraftsinvandrare från Turkiet, Jugoslavien och Italien och sjöng industrialismens lov kämpade finländarna mot armod och skickade själv arbetskraft till storebror i väst. Invandringen var i princip obefintlig. Jag minns själv en vecka i Åbo som 12-åring, vänskapsstad till min barndoms Göteborg. På skolan pekade de andra barnen finger åt min bästis svarta hår och ville känna på det. Arabiska flickor var ingen vanlig syn i 1980-talets Finland. Inte ens i de större städerna. Idag är läget annorlunda. Vi ser muslimer i sjal, färgade, och spenderar en kväll med att prata med en man från Marocko på en bar mitt i Karelen. Finland har vuxit upp, blivit mer öppet. EU är en del av förklaringen – eller bär del av skulden om man ska tro Timo Soini, partiledare för Sannfinländarna som blev tredje största parti i valet förra året. Idag ligger de inte långt efter statsminister Jyrki Katainens Samlingsparti i opinionsmätningarna.

- Vi befinner oss på ett slavskepp där vi ror och Bryssel står och trummar, bullrar Timo Soini bakom ett konferensbord i Helsingfors parlament. Soini är populist, det säger han själv, och är den som driver hela den finska eurodebatten framför sig. Hans parti är tillsammans med centerpartiet de enda som inte sitter i regeringen. Valresultatet i fjol gjorde att sex av parlamentets åtta partier tillsammans styr landet. Men Timo Soini är nöjd. Inte med krisen, men med sin roll. Mannen är en citatmaskin och säger saker som att ”man inte kan bygga ett slott på sand” och att ”Tyskland och Holland vill att vi ska dra oss ur euron först, så att de slipper få skulden”. I Soinis världsbild är lösningen enkel: lämna euron, skapa en valuta för de sunda ekonomierna i norr, övervintra kaoset som följer – och vänta in bättre tider.

Soini är inte dum, verkligen inte, fast det ofta är så han framställs i utländsk media. Europaminister Alexander Stubb säger att han gillar honom, om än inte hans politik, och det Soini säger går hem i stugorna. Utom på en punkt. Majoriteten av finländarna vill ha kvar euron.

- Stödet för valutan är större än det någonsin varit tidigare. Paradoxalt nog har både euron och EU stigit i popularitet i år, samtidigt som folk är extremt kritiska, säger Vesa Vihriälä som är chef för näringslivets forskningsinstitut ETLA och precis hemflyttad från Bryssel där han var den finske ekonomikommissionären Olli Rehns rådgivare. Vesa Vihriälä syftar bland annat på en rapport från i våras där hela 55 procent av befolkningen sade sig vara positiv till EU medan enbart 20 procent var negativa. Inte sedan Finlands inträde i unionen har stödet varit så starkt. Frågar man istället om euron ser siffrorna ungefär likadana ut, 54 procent positiva, 27 procent negativa, resten säger sig vara neutrala eller inte ha någon åsikt.

- Min förklaring är att folk har insett att Europa är viktigt för Finland och man har förstått att vi inte kan stå ensamma i en sådan här kris. Även om de inte gillar vad som händer så har vi valt euron, och måste göra vår del, säger Vesa Vihriälä och lägger till ett ”solidaritet är det inte, snarare realism”.

- Problemet för oss är att Sverige inte är med, och att det går så bra för er. Det gör argumentet att euron är bra för Finland så mycket svagare, säger Vesa Vihriälä och börjar prata om att Sveriges och Finlands sammanlagda tillväxt sedan år 2000 är ungefär lika stor. Trots att det ena landet är med i valutasamarbetet och det andra inte.

- Jag är inte så övertygad om att euron varit bra för Finland. Den har inte varit dålig heller, bara inte förändrat så mycket som man säger, trots att 40 procent av vår BNP kommer från export, säger han.

Men det var inte bara exportsektorn som fick finnarna att införa euron. Det finns en säkerhetspolitisk aspekt också: Ryssland. Hellre Bryssel än Moskva resonerar många, och närheten till Ryssland märks.

Från hamnstaden Kotka är det bara fyra mil till gränsen. Ryska hörs på hotellen och i vissa grannstäder har det byggts stora köpcenter enbart för att ta emot shoppingsugna ryssar. Vi går in på baren som står ensamt mitt på torget framför Kotkas stadshus. Där är man överens om att det just nu är bra att ha Ryssland så nära. Det är i och för sig skönt att tillhöra EU så att ryssen inte kan hota, men bra att de åker över gränsen och gör av med pengar. Musiken strömmar ur högtalarna på Bar Albatross som visar sig vara en karaokebar. Discolåtar och annat flåshurtigt lyser med sin frånvaro. Här sjungs smäktande finska ballader, lika högt som alkoholintaget, och vemodet kommer tillbaka. Kanske är det bara inbillning, men det finns en trasighet över stället, något sårbart. Det finns däremot inget sårbart över folks åsikter, vi har hört dem förut: Vi måste sluta skicka pengar till Grekland, det är så mycket problem här hemma. Om vi vill lämna euron? Nej, det går nog tyvärr inte.