Scenen var nästan övertydligt symbolisk när Peter Wallenberg Sr med en glad björnkram hälsade Kinas mäktigaste kvinnliga politiker välkommen till ett middagsmöte med svenska affärsmän i Stockholms konserthus en septemberkväll 2004.
Den hjärtliga omfamning som Wallenbergklanens ålderman gav dåvarande biträdande premiärministern Wu Yi var en fortsättning på årtionden av goda personliga förbindelser mellan Sveriges mäktigaste finans-familj och det kinesiska kommunistpartiets toppskikt – en välodlad länk mellan Täcka Udden och Förbjudna staden.
Men kramen i Konserthuset var också en symbol för en mängd andra svenska företags starka intresse för affärer med Kina. Den färgstarka madam Wu är numera pensionerad från sin höga post, men det svenska näringslivets försök att omfamna Kina blir bara ivrigare för varje år.
Särskilt expansiva är storföretag som Ericsson, Sony Ericsson, ABB, Sandvik, Atlas Copco, SKF, Volvo, Electrolux och andra välkända industribjässar – för att inte tala om den väldiga inköpsverksamhet som Ikea, H&M och andra bedriver.
Men på senare år har också en våg av svenska småföretag börjat etablera sig i Kina, liksom en del företag inriktade på lyxkonsumtion (exempelvis Orrefors Kosta Boda) och allt fler tjänsteföretag (utbildningsföretag som EF och Mercuri International, teknikkonsulter som ÅF och Sweco, advokatbyråer, med flera). Hoppet står inte minst till städernas nya köpstarka och välbärgade medelklass, som den nygifta Lisa Lu på omslagsbilden i N.
Frågan är ändå hur det går för de svenska företagen i den furiösa konkurrensen på den kinesiska marknaden. Svaret verkar kluvet – visst växer den svenska närvaron i Kina snabbt, men en rad andra länder verkar betydligt mer offensiva och snabbväxande.
Så här ser bilden ut, i korthet:
• De senaste fem åren har de svenska företagens verksamhet i Kina mer än fördubblats. Det gäller vare sig man räknar i försäljning, i antal
anställda, i antal företag eller i totalt gjorda investeringar. Var fjärde dag etablerar sig ett nytt svenskt företag i Kina.
• Förra året hade de svenskrelaterade företagen en omsättning runt 75 miljarder kronor och 60 000 anställda i Kina. Därtill sysselsattes hundratusentals arbetare hos kinesiska underleverantörer helt eller delvis av beställningar från företag som Ikea och H&M.
• Importen från Kina till Sverige har också mer än fördubblats de senaste fem åren. Den steg i fjol till mer än 43 miljarder kronor.
• Exporten från Sverige till Kina har ökat betydligt långsammare och nådde förra året upp i drygt 22 miljarder kronor. Det är mindre än hälften av vad Sverige exporterar till Belgien.
De flesta västländer har haft svårt att fullt ut hänga med i Kinas hektiska importökning på senare år – bäst har Frankrike gått, följt av Tyskland, USA och Schweiz. Men även Finland, Danmark och Norge har ökat sin export till Kina snabbare än Sverige.
Frågan är då i hur stor omfattning som svensk export ersatts av ökad företagsverksamhet i Kina, exempelvis genom produktion av telekom- eller kraftprodukter.
– Mitt intryck är att andra länder som exempelvis Tyskland och Frankrike också ökar närvaron på plats, samtidigt som deras export till Kina växt kraftigt, säger Exportrådets
Kinachef Torbjörn Bäck i Peking.
– Men det är svårt att hitta bra jämförelser. Om man växer och är nöjd med det, men det visar sig att marknaden växer snabbare, förlorar man andelar, fortsätter Torbjörn Bäck som väntar på mer ingående analyser av utvecklingen, bland annat en utredning som regeringen beställt.
På frågan om Sveriges näringsliv tappar mark i Kina, svarar han:
– De stora svenska företagen var här tidigt och de fortsätter att expandera. De står för en väldigt stor andel av den svenska omsättningen i Kina. Men andra länder är nog mer pådrivande i att stötta sina industrier.
Singapore bygger exempelvis hela städer med ekologisk inriktning, Holland hela industrizoner och till exempel Italien lanserar intensivt sin miljöteknikindustri.
– I Sverige verkar fortfarande Kina rätt långt borta för många företag som hittills hellre satsat på Europa och USA. Mindre och medelstora svenska företag började i allmänhet inte satsa på Kina förrän för cirka fem år sedan; innan dess var det inte riktigt rumsrent, noterar Torbjörn Bäck.
Svenska handelskammarens ordförande i Peking, Scanias erfarne Kinachef Mats Harborn, är litet avvaktande i sina tolkningar av siffrorna:
– Det är svårt att analysera om svenska företag tappar terräng i Kina. Vi är duktiga på att anpassa oss och investera lokalt. Men vi bör ta frågan på allvar. Vi kan inte bara tala om siffrorna hela tiden, vi behöver en bra analys, och den väntar vi ännu på.
– En förklaring kan vara att Sverige är starkt på områden där Kina nu satsar mycket: telekom, elgenerering, infrastruktur, osv. Där tappar vi nog mark. Men frågan är om våra produkter är så avancerade att kineserna inte är mogna för dem än. I så fall har vi vår bästa tid i Kina framför oss, säger Mats Harborn.
Enligt handelsminister Ewa Björling (m) är det en kombination av orsaker som förklarar varför Sveriges export till Kina växt långsammare än andra länders. Svenska företag arbetar exempelvis ofta via andra företag som också investerat på plats i Kina.
– Men vi kan bli mycket bättre på flera områden. Vi måste hitta spetskompetens. Det är jätteviktigt att öka den svenska exporten till Kina, säger hon.
– Hållbar utveckling börjar bli intressant och där är Sverige väl framme. Vi har världens chans i Kina på de områdena, och vi har nu slutit stora avtal med kineserna om miljösamarbete. Men det gäller att utnyttja det också.
Under sitt besök i Peking förra månaden tog Ewa Björling upp de kinesiska handelsbarriärer som enligt henne ökar obalansen i handeln med Kina. I sitt möte med Kinas handelsminister Chen Deming begärde Ewa Björling bland annat att Kina ska tillämpa öppet genomlysta villkor för sina exportkrediter och förbättra skyddet för patent och annan immaterialrätt.
– Vi tog också upp de svenska företagens önskemål om bättre möjlig-heter att investera utan kinesiskt delägande. Kineserna förstod våra problem och var positiva, men frågan är hur snabbt det går.
Det var mot den bakgrunden som statsminister Fredrik Reinfeldt besökte Kina i mitten av april tillsammans med Ewa Björling, miljöminister Andreas Carlgren och ett 30-tal företag inriktade på energi och miljöteknik – den första svenska statsministervisiten i Kina på nästan tolv år.
Syftet var inte bara att främja svenskt näringsliv utan också att diskutera klimatutmaningarna, företagens sociala ansvar och mänskliga rättigheter. Men mycket av besöket handlade om att lansera svenskt kunnande om miljöarbete och förnybar energi.
Så stod det också en doft av framtidsförhoppningar runt den delegation som följde Fredrik Reinfeldt runt bland syrligt luktande bassänger på ett av Puracs två avloppsreningsverk i Peking – två anläggningar som står för 35 procent av huvudstadens kapacitet att rena avloppsvatten. Och statsministern själv tycktes tända till vid bassängkanten när han hörde möjligheterna att omvandla avloppsvatten till biogas nämnas av chefen för Puracs moderbolag Läckeby Water, Martin Hagbyhn.
Totalt har Purac nu drygt 50 anläggningar i Kina för vattenrening, avloppsrening och på olika industriföretag – främst i pappersindustrin.
– Kina är viktigt för oss. Renings-situationen är inte löst och dessutom finns en potential för biogas, som vi kan framställa ur slammet från rötningen med hjälp av den teknologi vi har i Sverige, säger Martin Hagbyhn.
– Det är kineserna intresserade av. Vi sitter i rätt detaljerade projektdiskussioner nu. Det gäller i första hand naturgasledningar, men det kan eventuellt handla om gasbussar också, fortsätter han.
De svenska förhoppningarna på miljö- och energiområdet gäller långtifrån bara Purac. Det var en bred skara företag som presenterade sig för hundratals kineser vid en konferens i stiliga Raffles Hotel nära Himmelska fridens torg under delegationens besök.
Där framträdde bland andra Boston Power med avancerade batterier, C A Östberg med inomhusventilation, Envac med centralsuganläggningar för sophantering, ITT med sina Flygt-pumpar, Opcon som kan omvandla avfall till el och energi, Scandinavian Biogas, Systemair med sin luftåtervinning, Termoekonomi som planerar kombinationer av nedkylnings- och värmepumpar, samt Tricorona med sin handel med utsläppsrätter.
– Vi i Sverige har ett gott rykte för miljöteknik, men det har inte kommersialiserats så mycket än. Inget svenskt företag har hittills utnyttjat hela potentialen på marknaden. Men nu börjar det hända mer, sammanfattar Exportrådets Asienchef Mattias Bergman som pekar ut Alfa Laval, ITT och ABB som de största svenska företagen inom miljötekniken.
Handelssekreterare Torbjörn Bäck understryker att konkurrensen är hård:
– Alla länder vill sälja miljöteknik till Kina. Även om vi har en viss trovärdighet så gäller det att visa att våra lösningar fungerar bra i Kina, och att vi har bra samarbetspartner på plats.
– Den kinesiska marknaden för miljöteknik är så stor att om man inte är där i dag är det risk att man blir omkullsprungen på andra marknader om kinesiska företag får fram bra solceller, vindkraftverk eller annan teknik till lågt pris. Då gäller det att vara på plats i Kina, säger Torbjörn Bäck.
Det finns också en vidare och mer generell frågeställning för framtiden, tillägger Mattias Bergman
– En uppsjö nya kinesiska företag använder sina låga kostnader för att satsa ännu mer på forskning och utveckling – det är än mer skrämmande för svenska företag än den konkurrens som gäller i dag. Det är en viktig fråga för svenska företag.
