Ljuslyktorna är trasiga, plåten fylld av rost och bucklor. Och insidan av den vita bilen, som sedan länge saknar det emblem som förkunnar dess tillverkare, är till bredden fylld av skräp, slitna böcker och korvbröd.

Det är här som Tina Smith spenderar dagarna. Allt i väntan på att en bil ska stanna till så att hon får kliva ut och sälja mat, snacks eller läsk från den silverfärgade vagn som står intill. På sistone har det varit mycket väntan och lite försäljning.

Sedan den nya nationalarenan i Nassau, belägen bara ett par hundra meter bort, invigdes har inkomsterna minskat drastiskt. Nu är det osäkert hur länge hon kommer att klara sig.

– Innan den nya arenan byggdes gick det bara en väg här, nu går det fyra. Med den här temporära platsen som vi har fått så står vi väldigt dåligt placerade eftersom inte många av bilisterna ser oss, men myndigheterna vill inte låta oss flytta.

Den efterföljande sucken lämnar ett tomrum av uppgivenhet efter sig. Och känslorna är förståeliga.

Tanken var att affärerna skulle blomstra nu, att småföretagarens placering skulle vara den bästa möjliga. Men trots att den nya nationalarenan invigdes hela fem månader tidigare är den plats som hon egentligen tilldelats fortfarande en byggarbetsplats.

Ingenting i den här världen kommer gratis. Allt som man får måste betalas tillbaka på ett eller annat sätt. En dag kommer vi att få se den verkliga notan.

Elon Ferguson, invånare och advokat med särskild fokus på turistnäringen,

När det utmanande Progressive Liberal Party gick segrande ur det politiska valet i maj beslutades det att arenan - en kinesisk gåva värd 35 miljoner dollar - var något av ett hafsverk. Nu krävs ytterligare minst ett år av arbete innan invånarna får den stadion som man önskar sig. Notan för det arbetet kommer att läggas på Bahamas, som sedan tidigare redan gått med på att betala 50 miljoner dollar för att lösa infrastrukturen kring stadion.

Tina Smith tycker lösningen verkar suspekt. För även om Bahamas trots allt tvingas pytsa upp en ganska stor summa pengar så kan hon inte skaka av sig tanken om att inget kommer gratis.

– Vem ger en gåva på 35 miljoner dollar utan att kräva något tillbaka? Ingen. Jag tror bara den kinesiska invasionen är i sin linda. När den är klar kommer Bahamas att stå i stor skuld för en lång tid framöver, säger Tina Smith där hon står på grusområdet, fyllt av vattenpölar.

Bahamas är bara ett av flera karibiska länder som under den senaste tiden har tagit emot gåvor för mångmiljonbelopp från Kina.

Exempelvis har den asiatiska stormakten donerat en kraftstation och en cricketarena till det lilla öriket Antigua och Barbuda. I Trinidad och Tobago har premiärministern getts en ny bostad. Man gräver glatt ner fiberoptikkablar mellan Jamaica, Kuba och Venezuela.

Samtidigt har Kina skrivit ut miljardlån med väldigt låga räntor till länderna, skissat planer på att bygga hotell och modernisera flygplatsen på Guyana och, likt intågen i Sydamerika och Afrika, börjat jaga råvaror. I exempelvis Jamaica har företaget Complant, ivrigt påhejade av den kinesiska regeringen, köpt upp tre sockerplantager och börjat frakta socker från Jamaica.

Men mer än någon annanstans är Kinas intåg synligt i det hårt ekonomiskt pressade Bahamas.

I huvudstaden Nassau har det, förutom nationalarenan, undertecknats ett fördelaktigt lån på 41 miljoner dollar för en ny hamn, donerats en skola och vevats igång flera infrastruktursatsningar. Dessutom orkestrerar Kina uppförandet av en ny jättelik semesteranläggning, BahaMar.

Efter en längre tids finansiell oro där byggprojektet gått i stå värktes det slutligen fram en uppgörelse som innebar att det statligt ägda Export-Import Bank of China öppnar kassavalvet på vid gavel för merparten av de 3,5 miljarder dollar som behövs. Byggnationen, som bland annat kommer att rymma fyra lyxhotell, utförs av statliga China State Construction, och väntas vara klart 2014. Det här är den första utlandsaffären som något av företagen genomför.

– Att Kina räcker ut handen på det här sättet är som en dröm som håller på att besannas. Det är inte bara exakt vad vi behöver, utan det kommer också vid helt rätt tillfälle.

Joy Jibrilu är verksamhetschef på myndigheten Bahamas Investment Authority. Och hon är sprudlande glad över att Bahamas kanske mest kända landmärke, det gigantiska hotellkomplexet Atlantis, nu får konkurrens. Inte minst eftersom satsningen väntas trissa upp den svaga BNP-utvecklingen till något starkare 2,5 procent.

Att göra affärer med Kina, som ligger i luven på det USA som Bahamas annars har ganska goda relationer till, bekymrar henne inte. Det gör inte heller Kinas stämpel som frekvent motståndare till mänskliga rättigheter, eller för den delen att polis- och brandkårsmyndigheten, flera banker samt självaste regeringshuset revs till marken för att ge BahaMar plats.

– Influenserna från Kina är väldigt stora här just nu. De vill bygga vänskapsband och partnerskap med länder som Bahamas. Och även om vi har varit tvungna att göra uppoffringar så är vi bara glada för all hjälp vi kan få.

Men medan Joy Jibrilu bara tycks se fördelar med Kinas intåg i Karibien är alltså inte alla lika positiva.

Wikileaks har publicerat dokument som tydligt visar hur USA oroas över den kinesiska framfarten, inte minst eftersom de karibiska länderna väntas stå i stor skuld framöver. Även många diplomater, ekonomer och investerare har börjat skruva oroligt på sig över att Kina spänner musklerna mindre än en timmes flygresa från USA.

Att det inte rör sig om något säkerhetshot är de flesta överens om eftersom det inte byggs militära baser. Snarare kretsar oron kring att Kina till ett väldigt lågt pris säkrar såväl ekonomiska tillgångar som politiskt stöd i Karibien.

I ett första skede avkrävs länderna att även fortsättningsvis ta Kinas parti i konflikten med Taiwan. Men på längre sikt misstänks det asiatiska landet kräva stöd i andra viktiga frågor, samt vilja vara strategiskt placerat den dag då Castro-regimen faller på Kuba - ett land som Kina också har goda relationer till.

Invånaren Elon Ferguson, advokat med särskild fokus på turistnäringen, är misstänksam.

– Ingenting i den här världen kommer gratis. Allt som man får måste betalas tillbaka på ett eller annat sätt. En dag kommer vi att få se den verkliga notan.

Elon Ferguson, som för dagen befinner sig vid det nästan kristallklara vattnet för att tillsammans med sin son och sonson leta sjöstjärnor, reagerar också mot den uppgörelse som har hamrats fram kring hur jobben på det nya hotellkomplexet ska tillsättas.

Även om invånarna på Bahamas ska erbjudas tjänsterna först så kommer byggnationen till en klar majoritet att genomföras av kineser. I dagsläget arbetar cirka 1 000 personer med Baha Mar, men inom kort väntas den siffran ha fyrdubblats. Totalt kommer cirka 8 000 personer att ha arbetat med hotellkomplexet innan det är färdigt - minst 75 procent av dem uppges vara kineser.

– Problemet är att de som kommer hit bor i baracker på byggarbetsplatsen. De lever hela sitt liv där inne och spenderar inga pengar på ön, de hjälper inte till att försöka pressa ner arbetslösheten eller förbättra vår ekonomi. Eftersom vi är ett så pass utsatt land rent ekonomiskt sett borde vi ha försäkrat oss om att mer pengar kom oss till godo.

När den finansiella krisen slog till med full kraft 2008 drabbades Bahamas hårt. Ekonomin, som till stora delar bygger på turismen och finansvärlden, fick sig en rejäl törn - inte minst på grund av att de så viktiga amerikanska turisterna valde att stanna hemma. Medan många resenärer visserligen har kommit tillbaka idag så har de i många fall gjort det med svångremmen åtstramad.

Idag går ekonomin på sparlåga och arbetslösheten är uppe på cirka 15 procent. Förhoppningarna från regeringens håll kretsar nu därför inte bara kring att Baha Mar ska förbättra BNP-utvecklingen utan även locka till sig kinesiska turister. Men för att exempelvis ta sig från Beijing till Nassau tar det i bästa fall hela 20 timmar.

Utanför Baha Mars byggarbetsplats, som kryddas av skyltar fyllda av kinesiska tecken, står Denise Godreau. Hon talar visserligen som den marknadsföringschef för projektet som hon är, men vägrar å andra sidan hårdnackat samarbeta med medierna. Uppgifter har under en tid läckt ut om dåliga arbetsförhållanden inne på området. Eftersom det inte är något hon vill kännas vid resoneras det att det är lika bra att pressen inte bör få släppas in en endaste meter på området förutom vid pr-vänliga evenemang.

– Det enda vi bryr oss om i dagsläget är våra affärsrelationer med Kina. Det här är en ny era för Bahamas som inte skulle vara möjlig om det inte vore för Kina. Det är därifrån som världens investeringar kommer. Man måste visa sin tacksamhet för det, säger hon kort.

Omkring 20 minuters bilfärd ifrån Baha Mar breder misären ut sig. Närmaste granne för invånaren Macy Leoos, som för dagen sitter på verandan tillsammans med sin brorsdotter Cici, är en till synes övergiven bilskrot. På den lerfyllda vägen som binder samman de båda tomterna ligger tomma spritflaskor.

Efter att ha lämnat Jamaica för 26 år sedan har Macy Leoos under flera år arbetat som konditor på hotelldraken Atlantis. Sedan tre år tillbaka är hon pensionerad på grund av en arbetsskada.

Att den kinesiska vågen i Karibien kommer att ge något för vare sig henne själv eller hennes släktingar i hemlandet Jamaica är hon tveksam till. Trots det är hon optimistisk.

– Kanske sipprar något ner till oss från myndigheterna, men det är inget jag räknar med.

Från den nedgångna verandan till hyreshuset, vars myggnät i dörren är så pass trasigt att det för länge sedan slutat göra någon som helst nytta, tittar hon sig omkring innan hon fortsätter.

– Allt det här som händer med Kina i Karibien är nog bara början. Men det är nog ändå ganska bra. Vi måste vara glada för att någon ens vill bry sig om oss. Bahamas är ett litet land och allt stöd som vi kan få är välkommet.

Fotnot: SvD har vid ett flertal tillfällen kontaktat den kinesiska ambassaden på Bahamas, som inte återkommit.