Det finns inte mycket som skvallrar om vad som försiggår på den tredje våningen av 1333 H Street i Washington. Kontoret är kalt inrett, nästintill färglöst och utan politiska slagord eller affischer, som hade kunnat förväntas. Särskilt eftersom det här är hjärtat för ett av de mest kraftfulla inslagen i den amerikanska politiken på väldigt länge - de resursstarka Super-PAC-rörelserna.

– Alla vet att det krävs pengar för att vinna ett val, till och med de väljare som är emot oss. Och i grund och botten tror jag att alla förstår att vi är ett nödvändigt ont som måste finnas, säger Julie Martinez Ortega.

Tillsammans med Steve Phillips står hon bakom PacPlus. Kampanjrörelsen, som stödjer den sittande presidenten och har till uppgift att få fler latinos och svarta att rösta, är bara några veckor gammal, men den har anor som sträcker sig längre bakåt i tiden än så.

Även om Julie Martinez Ortega och Steve Phillips främst vill ägna sig åt positiva budskap för att uppnå sina mål, så tillhör duon de som ligger bakom att det politiska klimatet i år har nått nya bottennivåer.

Med ett liknande uppdrag som nu, skapade Julie Martinez Ortega och Steve Phillips en av USA:s första Super-PAC-rörelser - Vote For Hope. Då var året 2007 och arbetet med att samla in 11 miljoner dollar för att bana vägen för Barack Obama möttes med enorm skepsis. Flera dagar i veckan ägnades bara åt att övertyga medier som New York Times och Boston Globe om att de båda advokaterna hade lagen på sin sida.

Att det uppstod en konflikt var å andra sidan kanske inte så konstigt. På sin hemsida matade Vote For Hope ut budskapet ”Bank It For Barack”, vilket många felaktigt tog för att rörelsen var tätt sammanvävd med presidentkandidatens egen kampanjorganisation.

Då var detta allt annat än acceptabelt. Valfinansieringen var en strikt reglerad företeelse med tydliga bestämmelser om hur mycket pengar som företag, fackliga organisationer och privatpersoner kunde skänka till en politisk rörelse, en så kallad Political Action Committee (PAC). De fick i sin tur maximalt stödja en kandidat med 2500 dollar - ett belopp som Vote For Hope inte sällan bad om från varje enskild bidragsgivare.

Till slut landade ärendet i Högsta Domstolen, som 2010 gav Vote For Hope och liknande rörelser rätt. Begreppet Super-PAC var fött.

Inte minst i år har intressegrupper öst pengar över rörelserna, vars enda krav är att de inte samordnar sin verksamhet med presidentkandidaternas. Det är å andra sidan en brandvägg som många misstänker inte ens existerar - främst på grund av den lilla krets kampanjstrateger och reklamfirmor som det trots allt handlar om på den här nivån.

Intåget av Super-PAC:s, som ofta bär väldigt pompösa namn, har inneburit att positionerna beträffande negativa budskap har flyttats fram rejält.

– Vi förde inte in pengarna i politiken, de har alltid funnits där. Men vi försökte komma på ett sätt att påverka i positiv riktning. Att det sedan skulle bli modellen för hur man smutskastar en kandidat hade vi nog inte räknat med, säger Steve Phillips med en bekymrad min.

För det är just smutskastning som kampanjrörelserna har blivit kända för.

Idag finns totalt 414 Super-PAC:s, som tillsammans har plockat in omkring 1 miljard kronor. Enligt Center For Responsive Politics har de satt sprätt på omkring hälften av pengarna, inte minst i samband med att republikanerna har gått till delstatliga val för att vaska fram en utmanare till Barack Obama. Ofta används korthuggna citat, tagna ur sitt sammanhang, och som vevas till leda i såväl radio som tv.

Ett lysande exempel återfinns i Mitt Romney-vänliga Restore Our Future. De har lagt hela 39 av 43 miljoner dollar på att försämra väljarnas bild av de republikanska utmanarna.

En undersökning från Kantar Media visar också att enbart 6 procent av alla reklambudskap kopplade till valet 2008 var negativa. I år är den siffran uppe i 55 procent. Flera experter menar dock att det är en alldeles för låg uppskattning - snarare har 75 procent av alla budskap haft till uppgift att svärta ned kandidater.

Och mer riskerar det att bli. Många menar att så fort Mitt Romney slutligen får det officiella erkännandet som republikanernas kandidat, så kommer smutskastningen att skruvas upp ytterligare. Det är redan nu bevisat att kampanjrörelser som stödjer honom inte väjer för något - enligt kritikerna gör Mitt Romney inte själv heller det - utan är redo att peta in enorma belopp för att nå ut med sina budskap.

I många fall är det högst oklart vem eller vilka som egentligen står bakom dessa nya politiska fenomen. Merparten av dem ger väldigt lite information om sin verksamhet på hemsidorna, ännu sämre är det med kontaktuppgifter. Inte sällan finns bara en mejladress, som ingen svarar på.

Däremot är det mer tydligt vem som faktiskt donerar pengar till kampanjorganisationerna, då en Super-PAC varje månad måste redovisa sina intäkter till den statliga valkommissionen Federal Election Commission (FEC).

I de uppgifter som finns att tillgå, men som haltar något, framkommer att det främst är USA:s näringslivstoppar som skriver ut check efter check till kampanjrörelserna. I vissa fall har de på eget bevåg också kunnat hålla en rörelse vid liv. Ett exempel finns i Winning Our Future, som nästan enbart existerar tack vare kasinomiljardären Sheldon Adelson. Tillsammans med sin hustru har han skänkt hela 15 miljoner dollar till organisationen som vurmar för republikanen Newt Gingrich.

Främst strömmar pengarna från finansindustrin, även om fastighets- och försäkringsbranschen har en tung roll. En Super-PAC som tydligt märker av det är Restore Our Future, som har hämtat in närmare hälften av sina 43 miljoner dollar från finansindustrin. Av dessa kommer 13,5 miljoner dollar från riskkapitalister och hedgefonder.

– Det är inte konstigt att man vill stödja republikanerna. Barack Obama har inte gjort mycket för att förtjäna Wall Streets röst i valet. Alla lagar och regler som han vill införa är ihåliga, de skapar bara mer problem än vad de gör nytta.

Orden kommer ifrån finansanställde Neil, som inte vill uppge sitt efternamn. Han säger, precis som många andra i New Yorks finanskvarter, att ingen av de republikanska kandidaterna egentligen har imponerat, men att de ändå är bättre än att tvingas leva med ”fyra nya år under Barack Obama.”

För egen del har han anordnat flera välgörenhetsmiddagar med syfte att dra in pengar till Super-PAC:s. Och han har inte haft svårt att få folk att slå sig ner vid borden - inte minst då det finns en ilska kring planerna på att höja skatten för landets allra mest förmögna.

– Det är klart att det inte är populärt, fortsätter Neil. Jag skulle nog vilja påstå att finansvärlden, på grund av Barack Obama, är mer republikansk än någonsin tidigare.

Att just Wall Street vurmar för republikanerna är tydligt. En undersökning som CNN låtit göra visar att hela 70 procent av de tillfrågade på investmentföretag och kapitalförvaltare vill få bort Barack Obama. Och bland de största bidragsgivarna till Super-PAC:s finns hedgefondmagnater som John Paulson, Paul Singer och Julian Robertson. Men där finns också flera personer som har tydliga kopplingar till bankdrakar som Goldman Sachs, JP Morgan Chase och Citigroup.

Dessutom har profiler som Henry Kravis, medgrundare av riskkapitalbolaget KKR som bland annat äger Carema, samt Jeffrey Sprecher, vd för börsjätten Intercontinental Exchange, petat in stora summor till olika kampanjrörelser.

Deras bidrag på över 1 miljon dollar per person bleknar dock i jämförelse med finansmannen Harold Simmons samt fastighetsmogulen Bob Perry.

Medan den sistnämnda, grundare av Perry Homes, har donerat 6 miljoner dollar till Super-PAC:s har Harold Simmons pumpat in det dubbla. Och 80-åringen, som bland annat äger världens största titantillverkare, Titanium Metals, verkar inte nöja sig med det. Redan nu har Harold Simmons flaggat för att han kan komma att spendera ytterligare 24 miljoner dollar på valet.

– Det är osannolika summor, säger Al Caly, investmentrådgivare och vd på finansieringsföretaget College Market. Jag tycker inte om vad alla Super-PAC:s gör för valet, all den här smutskastningen.

Al Caly är bara en av alla väljare som ännu inte har bestämt sig för hur han ska rösta - en målgrupp som är väldigt attraktiv för kampanjrörelserna.

Men medan republikanska Super-PAC:s skyfflat in pengar för att påverka valet har demokraternas motsvarigheter legat lågt. Exempelvis har den största rörelsen, Priorities USA Action, inte ens dragit in 7 miljoner dollar. Pengarna kommer från bland annat fackföreningen Auto United Workers samt Jeffrey Katzenberg, vd på animationsföretaget Dreamworks.

Förklaringarna till skillnaden i resurser är många, framför allt kokar det ner till två punkter. Dels har de demokratiska Super-PAC-rörelserna under ett tag kunnat stå nöjt vid sidan av och se hur republikanerna har smutskastat varandra, dels har de varit sena att anpassa sig till det nya politiska klimatet. Ett av skälen är att Barack Obama tidigare uttryckt att han inte varit särskilt intresserad av hjälp från Super-PAC:s - en fråga han nu kan sägas ha svängt i.

Det är något som Austin Lee och Nicole Levin tycker verkar klokt. Systemet finns där, använd det, resonerar duon. En kylig eftermiddag står de och huttrar tillsammans med likasinnade på Staten Island - beläget knappt en mil från Wall Street. Själva har de båda dock valt att satsa på volontärarbete. Budskapet på de skyltar som gruppen håller upp är tydliga - ge outsidern Ron Paul din röst i republikanernas nomineringsval i New York den 24 april.

– Super-PAC-rörelserna har Wall Street och därmed pengarna, men de har inte folket, säger läraren Nicole Levin. Det är det vi som har. Och det arbete som vi lägger ner är mer värt än det fåtal dollar som vi kan avverka för att påverka.

Hon får instämmande nickar från Austin Lee.

– Medan folk kan skriva ut en check och på bara sekunder påverka valet så tar det längre tid för oss. För mig har det här nästan blivit som ett andra jobb. Jag ägnar fyra-fem timmar åt Ron Paul varje dag.