De ser resultatet så väl som folkomröstningen i sig som ett utslag av oansvarig pouplism, där Island nu sägs hotas av såväl politisk, (EU-medlemskapet hotat), som finansiell isolering, (ratinginstituten sänker kreditbetyget och IMF kan hålla inne sina lån).

Den folkpartistiske riksdagsmannen och ordföranden i EU-nämnden Ludwig Hagwald, förlåt Carl B Hamilton, går kanske längst där han anser att den isländske presidentens mandat att lägga in veto och utlysa en folkomröstning är ”en rest från ett fördemokratiskt tänkande” och han pratar om ”landets inslag av klansamhälle”.

Det är naturligtvis inte så svårt att förstå EU-etablissemangets och den europeiska finansiella sektorns oro. Det isländska nejet till att utan rättslig prövning godta att landets medborgare ska ikläda sig en konkursad privat banks åtaganden gäller inte bara tvisten med Storbritannien och Holland, utan sätter mycket större krafter än så i rörelse. Det slår nämligen med full kraft in en rejäl kil i de redan stora sprickorna i det välkrackelerade europrojektet.

Kan Island försvara sin position, så är det inte svårt att inse att opinionen på Irland vill driva på för att landets regering kliver ur sitt motsvarande åtagande för sin havererade banksektors skulder. Det är ett åtagande som i likhet med Island och dess kollapsade banker håller på att knäcka landets ekonomi.

Islands nej kan också få Grekland och Portugal att inse att IMF- och euroländernas krav för att stå för sina lånelöften är en plågsam vandring till ett utblottat Ebberöd. (Skuldavskrivning är med all sannolikhet den enda rimliga vägen om de ska kunna komma på fötter.) Men framför allt kan det få den ekonomiskt lerfotade kolossen Spanien att inse att landet vare sig kan eller bör hålla sitt banksystem under armarna om eller snarare när det börjar rämna.

Oavsett hur mycket det iberiska landet försöker distansera sig från sina europeiska olyckskamrater så står man näst i kön. ”Självbelåtna Europa måste inse att det är Spanien nästa”, som Financial Times tyske krönikör Wolfgang Münchau skrev i måndags.

Det räcker med att lyfta fram en siffra för att förstå Spaniens mycket utsatta läge. Det är Spaniens externa finansiella nettoskuld på knappt 1000 miljarder euro, vilket i princip motsvarar landets BNP och där den absoluta merparten finns i banksystemet. För ett land som har haft och har ett kroniskt bytesbalansunderskott så innebär den ett extremt åtagande om räntenivån skulle stiga från dagens låga nivåer till säg 5 procent.

Bara för att kunna betala räntorna på dessa lån måste Spanien svänga om sin ekonomi så att landet får ett rejält handelsöverskott. För att kunna amortera på den samlade skulden så måste Spanien bräda Tyskland i exportgenren. Att tro att Spanien, liksom de övriga krisande euroländerna, ska kunna förvandlas till nya exportmaskiner dignande under sina skulder är lika naivt som orimligt.

Det är sannolikt insikten om det orimliga, samt omoraliska och kanske även olagliga, (vilket ska prövas i EFTA-domstolen), i Storbritanniens och Hollands krav på att lilla Island ska ta på sig betalningsansvaret för Icesaves haveri, mer än något slags ”klantänkande”, som fick islänningarna att rösta nej till den föreslagna uppgörelsen. Icesaves bruttoskuld uppgår till 4 miljarder euro, vilket motsvarar knappt hälften av Islands BNP. ”Inget land kan förväntas begå finansiellt självmord a´la Irland, bara för att gottgöra insättare för ett antal bankirers brott och försummelser”, som den amerikanske professorn Michael Hudson skriver i en kommentar.

Visst har Islands nej sina risker, där medlemskapet i EU lyfts fram som en sådan. Frågan är bara om det inte är bra att avvakta med att komma med i en gemenskap som har den nuvarande utvecklingsriktningen. Det handlar då inte om ett mera federalt EU, utan snarast om en återgång till ett ”fördemokratiskt” feodalt Europa, där vissa länder och dess medborgare ska tvingas leva i finansiell träldom, medan de som har lånat ut pengarna och skapat förutsättningarna för krisen ska få gå omärkta ur de problem de har varit med att bygga upp. Eller vad säger Greve Carl B Hamilton?