2011 tjänade en genomsnittlig kuban 455 kubanska peso i månaden. Det motsvarar 142 kronor, alltså cirka 70 öre i timmen. 2006 låg samma lön på 387 kubanska peso.

Hur kan man leva på så lite pengar?

Det kan man inte, säger Maria Padrón Hernandez, socialantropolog vid Göteborgs universitet, som i höst lägger fram sin doktorsavhandling om vardagsekonomi och moral i Kuba.

– Min forskning visar att lönen inte räcker till. Alla jag har intervjuat har uppgett detta som ett stort problem. Pengarna som ett jobb ger räcker inte till, så är det. Man får ”hitta på” andra sätt att tjäna pengar. Att jaga ”påhitt” är något som alla kubaner tycks syssla med.

Men för att förstå det extremt låga löneläget på Kuba måste man sätta lönen i relation till levnadsomkostnaderna, påpekar Maria Padrón Hernandez. Mycket är gratis, eller nästan gratis, för kubanerna. Utöver fri undervisning och sjukvård kostar boendet i princip ingenting.

Nästan alla äger sin lägenhet eller sitt hus, utan att ha lån, och vatten och sophämtning betalar staten. Elen är subventionerad, fast priset på el har stigit. Den totala kostnaden för telefon belastar inte den enskilde konsumenten, ändå är det långt från alla som har råd att ha en telefon, säger Maria Padrón Hernandez.


Påven för ett "förnyat" samhälle: Benedictus XVI besökte Kuba.


Svenska affärer i Kuba:

"Ikea lät kubanska fångar tillverka möbler".

Ericssonböter i USA för Kubaaffärer.


Varje familj får också en ranson med basvaror som salt, socker, ris, bönor, matolja och bröd. Den ransonen är dock bara tillräcklig för ungefär en halv månads förbrukning. Ransonerat kött får man bara någon gång i månaden och grönsaker ingår inte alls i månadsransonen.

– Dessutom är systemet otillförlitligt. Man vet aldrig när man får sina varor, eller om man får dem alls.

Den officiella lön man tjänar räcker inte heller till att köpa all den mat man behöver, även om kubanerna kan handla i butiker som är billigare än de butiker som turister tillåts handla i.

Att få ihop pengar till kläder är också något som bekymrar den vanlige kubanen.


Och är man sjuk kan det vara extra jobbigt. Vanliga mediciner som säljs på apoteken kostar inte så mycket, men urvalet är litet. En sjuk människa behöver inte sällan skaffa fram mediciner på den inofficiella marknaden, den svarta.

– Alla köper, eller säljer, varor och tjänster på den svarta marknaden. Alla är beroende av den svarta marknaden för att få tag på det man behöver, eller för att tjäna de extra pengar som är nödvändiga för ett acceptabelt liv.

De som har något slag av resurs, exempelvis ett rum att hyra ut eller en särskild kunskap om hur man klipper hår, fixar naglar eller lägger klinkers, måste utnyttja den, säger Maria Padrón Hernandez.

Samtidigt är den svarta marknaden osäker. Den är olaglig. Man kan åka dit. Och den genererar inga pengar till ens socialförsäkring eller pension.

För att överleva har kubanerna lagt sig till med en särskild moral. Att ta från staten, om nu staten inte ger en vad man behöver, är inte stöld. Istället säger man att man ”fått tag på” grejer.

– Även en statlig anställning är en resurs på den svarta marknaden. Folk talar sällan om den lön de har. Den betyder inte så mycket. Istället ser man anställningen som en möjlighet att ”få tag på” det man behöver, något att äta, eller sälja vidare.

Kubaner förväntar sig att staten ska ge dem ett gott liv, menar Maria Padrón Hernandez.

När man inte får det ser man det som att staten har svikit. Staten har begått ett moraliskt övertramp. Därför har man rätt att utnyttja sin position.

Fast man ska inte glömma att en statlig anställning ger mycket mer än en liten lön och mer eller mindre olagliga möjligheter att få tag på nödvändigheter. Det är också vanligt att man får en del av sin lön in natura: mat, prylar med mera.

Anställningen ses också som en möjlighet att visa upp en legitim aktivitet gentemot polis och myndigheter. Har man den i ryggen är man tryggare när man skaffar inkomster på den svarta marknaden.


En statlig anställning, som exempelvis lärare, läkare, veterinär eller dylikt, ger också en viss status som är åtråvärd, säger Maria Padrón Hernandez.

– Många som skulle kunna öppna en pizzeria och tjäna mer pengar än vad anställningen ger gör det inte. ”Jag jobbar för kärleken till mitt jobb”, är en vanlig kommentar jag hört. Man får inte glömma att lönen inte är allt. Det finns andra motiv för att jobba. Det är ju en sanning även här i Sverige.


Kuba som resmål blir allt mer populärt hos svenskarna.


Reseinspiration: Kuba där tiden nästan stått stilla.


Bildspecial: Följ med till Havanna.