Parisåklagaren Jean-Claude Marin förberedde igår ett preliminärt åtal mot värdepappershandlaren Jérôme Kerviel på franska storbanken Société Générale.
Anklagelserna gällde förfalskning, trolöshet och bedrägeri. Straffet kan bli sju års fängelse.
Enligt Marin har Jérôme Kerviel samarbetat med utredningen och gjort ett antal medgivanden. Motivet för handlingarna var att Kerviel ”ville framstå som en enastående handlare och tjäna höga bonusar”. Han hade inte i sig sökt vinning för egen del med de svindlande affärerna.
I den genomgång av affären som Société Générale upprättade under veckoslutet framgår att Jérôme Kerviels positioner uppgick till häpnadsväckande 50 miljarder euro – drygt 450 miljarder kronor – på tre europeiska börsindex: Eurostoxx, DAX och FTSE. Bankens eget marknadsvärde var 35 miljarder euro.
Banken noterar själv att den typ av affärer som Kerviel skulle ägna sig åt ”rör mycket höga totala nominella summor”. Mångmiljardbelopp var alltså ingenting ovanligt. Positioner skulle dock omgående säkras, hedgas, med likartade till ett något annat belopp. Riskerna blev då mycket mindre. Det blev också vinsten. För att denna typ av handel med små marginaler skulle bli meningsfull för banken krävdes stora volymer.
Säkringarna ska Jérôme Kerviel ha underlåtit att göra för att öka vinsterna. Han har enligt Société Générale använt sig av ett antal bedrägliga metoder för att undgå upptäckt. Eftersom Kerviel tidigare har arbetat på avdelningar som kontrollerade handlare, har han enligt banken god förståelse av säkerhetssystemen.
Den 20 januari hade banken fått vidden av Kerviels aktivitet klar för sig. Under de tre följande dagarna stängdes positionerna under fallande marknader och stor börsoro. Slutnotan blev 4,9 miljarder euro, varav huvuddelen uppkom under avvecklingsfasen.
Den förment säkra handelsmetoden, som i fackkretsar kallas Delta One, har visat sig kunna ge förödande konsekvenser med anledning av beloppens storlek. Andra svagheter som kommer fram i ljuset är att motpositionerna ofta inte blir klara förrän efter veckor. Mellantiden innebär risk.
Precis som med Nick Leeson på sin tid mobiliserar medierna för att berätta vem huvudpersonen är. Financial Times besöker hans bostadskvarter i Paris medan Wall Street Journal åker till hembyn Pont l’Abbé i Bretagne. Där försökte Kerviel bli kommunfullmäktigeledamot 2001 men det gick inte så bra. Han var för blyg för att skaka händer och möta väljare.
I Paris gjorde han inte mycket väsen av sig. Han var artig och välklädd. Den kvinnliga fastighetsmäklaren på kontoret mitt emot Jérôme Kerviels bostad i välbärgade Neuilly, uppmärksammade dock bankmannen.
–Han påminde mig om Tom Cruise, säger hon till Wall Street Journal.
