Han sägs ha en torr och underfundig humor. Den lär Vittorio Grilli behöva som Italiens nye finansminister: ett uppdrag som bland annat går ut på piska igenom nya drastiska nerdragningar i den offentliga sektorn där en femtedel av posterna för högre tjänstemän och 10 procent av de reguljära jobben ska strykas.

När Mario Monti förra hösten tog över från Silvio Berlusconi insisterade han även på posten som finansminister. Det var mitt uppe i brinnande eurokris och ”Supermario” Monti visste att han marknadernas förtroende.

Många ser det därför som en signal att den akuta krisen är över när Monti nu drar sig tillbaka och lämnar över till ställföreträdaren Vittorio Grilli.

I själva verket haglar det krissignaler. Räntorna på italienska statspapper är åter på väg uppåt och ekonomin krymper mer än väntat.

Italienska centralbanken och Internationella Valutafonden räknar nu med ett minus på 2 procent i år och fortsätta kräftgång nästa år. Detta samtidigt som Italien ska refinansiera lån på 415 miljarder euro i år och nästa år.


• Läs mer: EU välkomnar Italiens nya besparingsåtgärder.

• Läs mer: Draghi: Reformer avgör om stödprogram lyckas.

• Läs mer: Den svarta ekonomin är Italiens tyngsta börda.


Den 55-årige Grilli, som i onsdags svors in i ämbetet av president Giorgio Napolitano, har en lång karriär som ekonomisk expert bakom sig.

Han doktorerade som ekonom vid det renommerade universitetet Luigi Bocconi i Milano, fortsatte till Yale och sedan Birkbeck College i London. 1994 blev han chef för privatiseringskommissionen i finansdepartementet och flyttade 2000 till Credit Suisse First Boston i London.

2005 kallades Vittorio Grilli tillbaka till Italien och blev generaldirektör i finansdepartementet. 2011 skulle han egentligen bli centralbankschef, men stupade på en politisk kohandel och fick vika för Ignazio Visco. I november förra året handplockades han av Mario Monti.

I ännu högre grad än premiärministern är Vittorio Grilli en teknokrat som gör allt för att inte bli indragen i den italienska partipolitiken med dessa maktkamper och gungfly av skiftande lojaliteter.

De kommande månaderna lär därför bli en påfrestning av stora mått: 2013 går Italien till val, Mario Monti ställer inte upp och betraktas redan som nu en ”lame duck”, allt medan Silvio Berlusconi redan ligger i startgropen.