Detta om man får tro Internationella Valutafondens tidigare chefsekonom Simon Johnson.

Han argumenterar för att den grekiska betalningsbördan överstiger de som många latinamerikanska länder hade på 80-talet under den så kallade skuldkrisen.

Eller för att ta en ödesmättad europeisk parallell, Tysklands krigsskadestånd på 20- och 30-talet. Ingen av dessa länder klarade av att bära sina åtaganden och de politiska konsekvenserna blev inte vackra.

Enligt Simon Johnson, som är professor vid MIT, så kan man räkna med att med de föreslagna besparings- och beskattningsåtgärderna kommer den grekiska statskulden motsvara 150 procent av landets BNP vid utgången av 2011.

Runt 80 procent av dessa skulder finns utanför Grekland, huvudsakligen hos tyska och franska finansinstitut.

Om man utgår från att Grekland ska betala dagens ränta på drygt 5,5 procent på detta skuldberg så innebär detta att landet måste betala motsvarande knappt 7 procent av sin BNP till utländska fordringsägare.

Med beaktande att Grekland redan i utgångsläget har en negativ handelsbalans och ett än större bytesbalansunderskott och inte bara magra utan snarast negativa tillväxtutsikter så är detta en enkel men omöjlig ekvation att få ihop.

Det är en nivå enligt Johnson saknar motstycke i historien och är helt hopplös att klara av för någon längre period. Han jämför detta med de betalningskrav som många Latinamerikanska länder hade under den så kallade skuldkrisen 1982.

Nettobetalningarna till de sydamerikanska ländernas fordringsägare uppgick som mest till motsvarande 3,5 procent av de då djupt skuldsatta ländernas BNP. Detta motsvarade en femtedel av dessa länders exportintäkter under samma period.

Han drar också en parallell till de krigsskadestånd som Tyskland blev ålagda att betala efter första världskriget. Under åren 1925-32 betalade Tyskland motsvarande 2,4 procent av sin BNP i skadestånd.

Det ekonomiska och inte minst politiska utfallet av dessa pålagor blev inget som gladde vare sig fordringsägarna eller någon annan.

Så Grekland måste antingen göra en större skuldavskrivning eller få låna till en mycket kraftigt subventionerad ränta för att kunna få någon som helst ordning på sin ekonomi.

Långsiktigt blir inte det grekiska dilemmat bättre av att pensionssystemet är gravt underfinansierat i förhållande till den demografiska profilen.

Men som alla nu vet är det inte bara Grekland som har denna ohållbara skuld- och betalningsprofil. Det gäller i stort sett alla de så kallade PIIGS-länderna, (Portugal, Irland, Italien, Grekland, Spanien).

Möjligen är Italien ett undantag. Landet har visserligen en stor statsskuld, och likt Grekland stora problem med att få in sina skatteintäkter, men ändå en relativt liten utlandsskuld.

Det riktigt stora potentiella bekymret är Spanien. Spaniens externa nettoskuld är fem gånger så stor som Greklands. Den uppgick vid utgången av tredje kvartalet i fjol till 955 miljarder euro och torde med de löpande bytesbalansunderskotten nu ha passerat 1000 miljarder euro.

Som andel av landets bruttonationalprodukt är den större än Greklands motsvarande utlandsskuld. Skillnaden gentemot Grekland är att det är den privata sektorn, hushåll och företag, som har varit de stora låntagarna. Än så länge ska man säga.

Spanien gick visserligen in i den nuvarande krisen med en relativt liten statsskuld, men snabbt eroderande skatteintäkter och stigande utgifter, inte minst som en följd av att arbetslösheten har skenat för att nu ligga runt 20 procent, har gjort att underskottet i den spanska statsbudgeten har exploderat.

Den stora frågan är hur det egentligen ser ut i det spanska banksystemet. Spanien var det land som hade den kraftigaste prisuppgången på bostäder och andra fastigheter under de globala bubbelåren.

Den officiella prisnedgången sedan toppen 2007 har emellertid relativt andra bubbelländer som Irland, Storbritannien och USA varit mycket måttliga 10 procent.

Detta trots att andelen nyproducerade osålda bostäder enligt den statistik som finns är klart större i Spanien än exempelvis i USA. Lägg till faktorer som den skyhöga arbetslösheten och stor emigration så framstår detta som högst otroligt.

De spanska bankerna har hållits under armarna av möjligheterna att finansiera sig mycket billigt genom den Europeiska centralbanken, ECB. Spanska banker har mycket flitigt utnyttjat möjligheterna att pantsätta spanska stats- och inte minst bostadsobligationer för att f å låna hos ECB. Frågan är bara hur länge detta kan fortgå.

För en sak är säker och det är att om man applicerar grekiska räntor på den spanska utlandsskulden så är Spanien lika rökt som Grekland.