Börskraschen 1987, svenska fastighetskraschen några år senare, Kreugerkraschen 1932, 1800-talets järnvägsmanier, liksom it-kraschen vid millennieskiftet och den senaste statsskuldkrisen har alla en gemensam nämnare: den kollektiva viljan till självbedrägeri.
I början av 1700-talet rådde spekulationshysteri kring Söderhavskompaniet, South Sea Company. Det var ett brittiskt handelskompani som grundats 1711 på initiativ av brittiske finansministern Robert Harley, och beviljats monopol på handeln med Sydamerika av den spanska kolonialmakten.
Tanken var från början att bolaget skulle vara ett verktyg i finansieringen av den brittiska statsskulden.
Regeringen och South Sea Company övertygade innehavare av statsskuldväxlar att byta sina fordringar mot aktier i bolaget. I gengäld garanterade regeringen bolaget en årlig ränta, som skulle finansieras genom tullar på importen från Sydamerika.
Brittiska kronan fick lägre upplåningskostnad och investerarna i South Sea Company fick en stadig ström av intäkter. Elegant, den finansiella tyngdlagen troddes vara upphävd.
Men när det spanska tronföljdskriget var över 1713 visade det sig att de politiska vindarna kantrade. Av de strålande handelsrättigheter man sett fram emot återstod inte mycket. Det stoppade dock inte South Sea Company, som dittills inte gjort några vinster att tala om, från smarta finansieringsupplägg.
Inom de närmaste åren övertogs mer skulder från staten. En företagsledd pr-kampanj där aktiekursen pratades upp med rykten om de strålande utsikterna i handeln med Nya Världen ledde till en spekulationsvåg av sällan skådat slag.
Genom att bland annat låna ut pengar till investerare som ville köpa aktier i bolaget satte man ytterligare snurr på karusellen.
I januari 1720 betalades South Seas aktie i 128 pund, i slutet av maj 550 pund. Många prominenta toppar i samhället, bland andra kungens älskarinna, erbjöds aktier i ett ekonomiskt äventyr som tycktes sakna både risk och begränsning uppåt.
Intresset för aktiehandel i de breda folklagren var enormt och i kölvattnet dök nybildade bolag upp, många gånger till grumliga och direkt bedrägliga villkor. Ett ökänt exempel är ett bolag som presenterade affärsidén att bedriva en mycket lönsam verksamhet men ingen får veta vad det är.
Sådana bolag kallades bubbles, bubblor, av skeptikerna och är ursprunget till dagens finansuttryck.
I juni 1720 antogs en lag, The Bubble Act, för att hålla dessa lycksökande bolag på armlängds avstånd från allmänheten vilket gynnade intresset för South Sea Company. Aktien steg till 890 pund i juni men när investerare började sälja av gav bolaget order om stödköp.
I augusti nådde aktien 1 000 pund och masshysterin var ett faktum, liksom kraschen inte långt senare. Bolaget kunde inte betala sina räntelöften och folk som lånat pengar av bolaget för att köpa aktier tvingades sälja dem för att klara sina räntebetalningar.
Naturligtvis såg en del slipade investerare bubblan i dess nakenhet och passade på att blanka aktien. Till de många ruinerades skara räknades bland andra kompositören Georg Friedrich Händel.
Samtidens benämning bubbles är intressant eftersom den visar, precis som vid efterföljande bubblor, att det fanns gott om skeptiker men att deras argument inte biter på de rusiga investerare varje bubbla kräver.
Lika intressant är att ungefär samtidigt inträffade Banque Royale-skandalen. Franska staten sålde andelar i ickeexisterande koloniala rikedomar för att finansiera sitt budgetunderskott.
Av Söderhavsbubblan kan man dra paralleller både till historien och till nutid.
1. Det giriga flockbeteendet som föder självbedrägeriet ser likadant ut idag som för flera sekel sedan. Skeptiker avfärdas som illasinnade och/eller avundsjuka idioter. Minns bara hur det var när it-hysterin ifrågasattes eller svenska fastighetskungars europeiska erövringståg.
2. Ingen har ännu lyckats upphäva de finansiella grundlagarna, allra minst de politiker som påfallande ofta har framträdande roller i bubblornas uppbyggnadsfas. Ta den senaste (det har varit många genom århundradena) amerikanska fastighetskraschen eller den purfärska europeiska statsbudgetbubblan som exempel.
3. Hur fiffiga finansieringsupplägg man än hittar på återvänder verkligheten förr eller senare med full kraft. När en ny ekonomi utropas, som vid den holländska tulpanmanin på 1600-talet, it-bubblan eller den obegränsade kredittillgången fram till 2007, är det dags att dra öronen åt sig.
4. Först när bubblan brustit vaknar regleringsivrarna.
Historien lär oss att det är svårt att lära av historien. Vad blir nästa bubbla, och behöver vi verkligen oroa oss? Bubblor kommer och går men marknaden består.
