Det är många som följer den spanska finansiella sjukdomskurvan genom att läsa av ränteutvecklingen för landets tioåriga statsobligation. När den kryper upp mot sexprocentsnivån så slår larmet i gång och ropen på åtgärder från ECB och eurozonens räddningsfonder skallar genom medierna. När räntan faller tillbaka lite, som de senaste dagarna, så återgår de flesta till ett mera slumrande vakande.

Men ränteutvecklingen för spanska obligationer är bara ett symtom på de spanska problemen. Grundorsaken till att Spanien befinner sig i sitt mycket utsatta läge är den enorma bostadsbubbla och ett lika stort beroende av byggsektorn som pumpades upp efter att landet gick med i eurosamarbetet. Det som gör problemet riktigt stort är att denna bubbla finansierades med lån från utlandet.

Omsvängningen i de spanska statsfinanserna från att ha visat överskott så sent som 2007 till stora underskott, motsvarande 8,5 procent av BNP under fjolåret, är också ett resultat av att denna bubbla har brustit, där byggandet har sjunkit med massarbetslöshet som följd. I dagsläget ligger den runt 24 procent. Det mesta av omvärldens fokus har därefter riktats just mot den spanska regeringens arbete med att få ner detta underskott, där den tvingades justera upp målet för årets underskott från 4,5 procent av BNP till 5,3 procent.

Men det är inte dessa offentliga underskott som är Spaniens stora problem och skälet till att Spanien med mycket stor sannolikhet kommer att tvingas söka hjälp för att reda ut sin ekonomiska ställning. Roten till det spanska eländet står delvis att finna i att de spanska fastighetspriserna har långt kvar till sin botten, vilket gör det spanska banksystemet till ett korthus, men framför allt i att byggsektorn fortfarande är mycket överdimensionerad i förhållande till det ”överhäng” av genomförda projekt som färdigställts under de senaste åren.

Daniel Gros på Center for European Policy Studies (CEPS) beskriver tillsammans med Cinzia Alcidi i en färsk rapport, Den spanska baksmällan, dessa problem på ett mycket övertygande sätt.

Vad gäller fastighetsprisutvecklingen så väljer de att fokusera på relationen pris/hyra, och inte som de flesta den reala prisutvecklingen, för att få en bild av den spanska fastighetsmarknadens hälsoläge. De konstaterar att denna kvot toppade under sista kvartalet 2006 då den låg 136 procent över genomsnittet för åren 1971–2000. Sedan dess har kvoten minskat med 36 procent, men har fortfarande en rejäl fallhöjd kvar. Kvoten skulle behöva sjunka minst lika mycket för att nå nivåerna efter den tidigare fastighetskrisen, då även svenska byggbolag som Arcona, Conata, Andressons, NCC med flera fick bita i den syrliga spanska fastighetscitronen, i början på 90-talet.

Författarna drar en parallell till Irland, där bostadspriserna fallit med uppemot 60 procent sedan toppen och pris/hyreskvoten nu är på samma nivå som den var i slutet av 90-talet.

Än värre för utvecklingen av den ekonomiska aktiviteten i Spanien är att byggsektorns anpassning till det mycket tuffa läget fortfarande har långt kvar. Byggsektorns andel av spansk BNP toppade på motsvarande 22 procent under 2006. Den har nu sjunkit till motsvarande 14 procent av BNP. Det är bara strax under den långsiktiga spanska trenden som bedöms till 15 procent. (Den höga andelen relativt andra europeiska länder, som Sveriges där bygg- och anläggningsinvesteringarna under 2011 stod för 9 procent av BNP, motiverar de med att det finns en utländsk efterfrågan på spanska bostäder.)

Detta kontrasteras mot Irland där anpassningen av byggsektorns storlek från överproduktionen under bubbelåren har gått mycket snabbt. Det irländska byggandet motsvarade 2006 drygt 20 procent av BNP, med en långsiktig trend på runt 12 procent, men sjönk under fjolåret under 5 procent av BNP och kan förväntas nå botten i år eller nästa år på runt 4 procent. Den spanska anpassningen av byggsektorn är således fortfarande i sin linda.

Det är inte svårt att inse att detta kommer att betyda mycket stora problem för de spanska bankerna och att den spanska ekonomiska kräftgången har långt kvar till botten. Med en nettoskuld mot utlandet som är på väg upp mot motsvarande 100 procent av BNP, i nivå med Irland, Grekland och Portugal, så är snarast frågan när Spanien gör dessa länder sällskap och tvingas söka hjälp. Samt inte minst hur detta ska gå till.