Under lugna solskensdagar ger den förnyade växtkraften i företagsvärlden, med vinster på väg att slå ut i full blom, ett överväldigande förföriskt intryck, vilket driver marknaderna uppåt.

Nästa dag är scenariot det motsatta och börserna faller fritt. Någon på marknaden har trampat på en mina och insikten sprider sig om att det faktiskt finns fler där ute, mitt i allt det gröna.

Minorna i ekonomin utgörs av alla dessa skulder, som byggts upp under den så kallade ”superkonjunkturen” genom de stora globala och regionala ekonomiska obalanserna, och där det börjar bli allt mer uppenbart att många och stora låntagare – hela länder – inte har förmågan att klara sina åtaganden.

De mest skarpladdade minorna ligger tätast inom euroområdet och det är heller ingen hemlighet att den största och mest explosiva mängden minor härstammar ifrån valutaområdets sydliga härad.

Euroländernas, IMF:s, ECB:s och EU-kommissionens storstilade försök att lugna marknaderna och desarmera de sydeuropeiska kreditbomberna med sitt snabbt ihopsnickrade gigantiska låne- och garantiprogram på motsvarande minst 7 000 miljarder kronor, för att understödja de krisande ländernas finansiering, har inte varit så övertygande.

Osäkerheten har istället snarast ökat. En förklaring till detta är att den faktiska viljan och förmågan hos många euroländer att leva upp till sina åtaganden är svajig, samt att det politiska ledarskapet inom EU- och eurozonen är högst otydligt.

Men framför allt har det spridit sig en insikt om att det inte ger någon lösning på de ekonomiska problem som Grekland, Portugal, Spanien, Irland och även Italien har att hantera.

Det vill säga: det handlar inte om något likviditetsproblem utan det handlar om att dessa länders faktiska betalningsförmåga, solvens, är allt för klen och några lösningar på denna har inte adresserats på något trovärdigt sätt.

Vi behöver inte backa så många veckor för att bli påminna oss om att de flesta företrädare för dessa räddningsaktörer och utpekade mottagarländer förnekade att det ens fanns något likviditetsbekymmer.

Det är ett mönster som känns igen från finanskrisen, där exempelvis de kraschade isländska bankerna förnekade sina problem ända tills de gick i kvav, trots att vi nu vet att de hade grava likviditetsproblem och, enligt isländska Alltingets ”Special Investigation Commission”-rapport, solvensproblem redan 2007.

Bankerna fick ta till alla upptänkliga trix för att hålla fasaden uppe och skutan flytande. Bristen på radikala och proaktiva lösningar i tid gjorde att bankerna inte gick att rädda och skadan blev mycket större än vad en ordnad reträtt hade givit.

Tyvärr finns det en uppenbar risk att flera av de så kallade PIIGS-länderna går samma väg eftersom proaktiviteten varit lika klen – resurserna har mest fokuserats på fasadbelysningen.

Den bristande betalningsförmågan beror dels på att skuldbördan, den offentliga i Grekland och inte minst den privata i Spanien och Portugal, redan är mycket stor i förhållande till ländernas ekonomier, och framför allt på att deras relativa konkurrenskraft är så svag att deras möjligheter att växa i sina åtaganden är orealistiska.

Enligt nobelpristagaren Paul Krugman behöver lönerna i Spanien, Grekland, Portugal sänkas med i runda tal 20-30 procent relativt den tyska nivån.

Detta för att de ska kunna bli konkurrenskraftiga på den interna europeiska marknaden och därmed nå en uthållig förmåga att betala sina utländska fordringsägare.

Hade de haft egna valutor hade en devalvering varit en tuff men möjlig väg att ta sig ur problemen. Nu sitter de i den rävsax som kallas euro.

De av ECB, IMF och de andra euroländerna påkallade åtgärderna med kraftfulla statsfinansiella besparingar är visserligen nödvändiga, eftersom växande underskott inte kan finansieras, men är ingen lösning på de underliggande problemen.

Snarare kommer besparingarna att sätta ytterligare press på den redan vacklande privata sektorn i dessa länder och därmed underminera dess förmåga att hantera sina skulder, vilket ökar risken för att banksystemet kollapsar

Det gäller i synnerhet för Portugal och Spanien där det är den mycket höga privata skuldsättningen och ett därmed mycket svajigt banksystem som är det största problemet.

Den spanska statsskulden motsvarade exempelvis ”endast” 56 procent av landet BNP vid utgången av 2009, vilket exempelvis var lägre än Maastricht-kriteriernas gräns på 60 procent, men där ökningstakten från 2008 på över 15 procentenheter naturligtvis är alarmerande.

Det är den privata skulden, som motsvarade 178 procent av Spaniens BNP vid utgången av 2009, som är det riktigt stora bekymret.

De snabbt stigande budgetunderskotten i dessa länder är en följd av åtstramningen i den privata sektorn (läs: den kollapsade bygg- och bostadsbubblan) som minskat skatteintäkterna och ökat utgifterna för en stigande arbetslöshet, som i Spanien redan överstiger 20 procent.

Den rådande hälsan i det spanska banksystemet är redan ifrågasatt, med ytterligare åtstramningar och krympande ekonomi så är explosionsrisken överhängande.

Och eftersom det internationella, men framför allt europeiska, banksystemet är tryfferat med dessa högexplosiva stats- och bankpapper så vet man inte var det kommer att smälla.