EU-företrädare, med den högste tamburmajoren, Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy i spetsen, har inte varit sena att ta detta till sig och hävda att ”utsikterna har förbättrats och indikationer visar på förtroende och optimism”.

Men detta kan visa sig vara lugnet före, om inte stormen så åtminstone det stora braket. Under de stora nyhetsradarskärmarna så finns det tydliga seismiska ekonomiska signaler som snarast har ökat i styrka. De indikerar att mars kan bli riktigt rörigt och återigen sätta det finansiella systemet inom eurozonen under press - liksom det inte helt transparenta politiska beslutssystemet.

Om det brakar kommer det inte längre att räcka med att låtsas att det är ett likviditets- och budgetdisciplinsproblem, som Euroföreträdarna har gjort så här långt. Det kommer att vara uppenbart att det handlar solvensproblem, det vill säga att det finns stora förluster i systemet som någon måste betala.

De glädjande makrosiffror som har presenterats har främst hämtat sin näring från den norra och då inte minst tyska ekonomin, men i södra Europa har utvecklingen knappast varit något att jubla åt. Bytesbalansutvecklingen inom eurozonen ger också en stark signal om att utvecklingen går åt fel håll.

Sammantaget ökade bytesbalansunderskottet inom valutaområdet i december, men Tyskland har visat snabbt växande överskott. Underskotten och därmed lånebehovet i eurozonens övriga delar har därmed fortsatt att växa, men det finns inte mycket som talar för att underskottsländernas betalningsförmåga har blivit bättre.

En annan av dessa signaler som inte riktigt har nått ut är att räntan på de portugisiska statsobligationerna stadigt har stigit under hela februari för att i veckan nå all time high på 7,5 procent.

Det finns en tumregel, som även har uttalats i Bryssel, på att Portugal inte klarar att hantera en räntenivå som överstiger 7 procent, utan behöver då likt Grekland och Irland söka hjälp hos eurozonens ekonomiska finansiella stabilitets fond, (EFSF), och hos Internationella Valutafonden, (IMF).

Verkligheten är nog snarare så att situationen är ohållbar för Portugal redan vid väsentligt lägre räntenivåer. Portugals ekonomi krympte under sista kvartalet i fjol. Om man beaktar de stora nedskärningar och lönesänkningar som den portugisiska staten har aviserat för det innevarande året, så finns det en uppenbar risk för att ekonomin kommer att krympa under innevarande år, även om den portugisiska regeringen sätter sitt hopp till att exporten ska agera som den räddande tillväxtängeln.

Men det är inte bara Portugal som svajar. De irländska problemen har också fortsatt att förvärras. Banksystemet har visat sig vara än mer genomruttet än vad som beaktades då räddningspaketet, i form av ett likviditetsstöd på motsvarande 800 miljarder kronor från EFSF/IMF och andra EU-länder som Sverige, sjösattes.

Förlusterna inom det irländska banksystemet har fortsatt att förvärras. Anglo Irish Bank redovisade exempelvis en förlust på hisnande 170 miljarder kronor för fjolåret, vilket inte oväntat var irländskt rekord. Men även för de andra stora irländska bankerna har förlusterna fortsatt att skena.

Men eroderingen av det irländska banksystemet har inte bara skett på utlåningssidan, i form av skenande kreditförluster, utan även på inlåningssidan, där allt fler hushåll och företag har plockat ut sina pengar. Det har lett till smått desperata knep för att inte balansräkningarna helt ska kollapsa. Bankerna har nämligen tagit till reptricket att emittera obligationer till sig själva. Ett sådant illusionstrick skulle naturligtvis inte gå om det inte finns någon som håller upp repet, i detta fall den Europeiska Centralbanken ECB.

För genom en rundgång där den irländska, inte helt solventa, staten garanterar dessa banker så kan de pantsätta dessa obligationer hos ECB. (Den egentliga meningen i detta är att centralbanken trycker nya pengar för att hålla det irländska banksystemet under armarna.) Med tanke på att de irländska bankerna sedan tidigare har utnyttjat irländska statsobligationer för samma ändamål, så börjar den irländska risken bli en alltmer obehaglig och allt farligare smitta inom ECB.

Enligt Irlands förre finansminister och numera ordförande i Anglo Irish Bank Alan Dukes, så kan Irland behöva söka ytterligare minst 140 miljarder kronor i stöd för att rädda banksystemet från kollaps. För de som väljer att ha öppna ögon och vågar se så handlar det inte om något likviditetsbehov utan om vem som ska täcka förlusterna.

Den stora frågan är bara vem? Irland går till val den 25 februari och med högsta sannolikhet kommer oppositionen med Fine Gael och Labour att segra, och en av de frågor de drivit är att inte bara irländarna ska behöva ta smällen för bankernas problem utan även de som har lånat ut pengarna.

Även om det kommer att bli svårt för en ny regering att skriva om avtalet med EFSF och de andra, så har man lite oväntat fått en ”dansk skalle” som murbräcka i detta arbete. Det handlar om den kollapsade danska Amagerbanken, eller ”Armageddonbank” som Financial Times Alphaville benämnde den. Amagerbanken är den första bank inom EU där staten inte kommer att hålla de seniora obligationsinnehavarna skadeslösa, utan de kommer att få ta en rejäl ”hårklippning” eller ”haircut” som det heter i finansvärlden, där de kommer att få tillbaka uppskattningsvis knappt 60 procent av sin nominella fordran.

Det finns de som ser detta danska exempel som en möjlighet för flera pressade stater, som liksom Irland har ena foten hängande över ruinens brant, att dra tillbaka eller ändra sina åtaganden att hålla sina banker under armarna. För både Spanien, där krisen huvudsakligen är ett bankproblem, och även i stor utsträckning Portugal skulle detta vara en möjlighet.

Riskerna skulle då rullas tillbaka till de som har finansierat kalasen och då ligger det tyska och även franska bankerna riktigt illa till. Det kan bli riktigt stökigt och mars ser ut att kunna bli en månad då det, enligt Mark Twains stående prognos, kan bli riktigt riskfyllt på kapitalmarknaderna, för då är det en mycket stor volym av stats- och bankobligationer, inte minst från PIIGS-länderna som ska omsättas.