Förra lördagen beskrevs i en SvD-krönika de två huvudvägar som EMU har att välja på. Lite hårdraget står valet mellan upplösning och centralisering.

I scenariot där euron havererar drabbas både Nord- och Sydeuropa direkt av en mycket djup och otäck lågkonjunktur. Men livet går vidare och efter några år syns en återgång till bättre fungerande ekonomier med normaliserade mellanstatliga relationer.

I scenariot där ”Bryssel tar makten” lämnar medlemsländerna över den ekonomiska beslutsrätten till EU, ECB och kanske någon annan konstellation. Detta löser eurokrisen men till priset av att Sydeuropas lågkonjunktur permanentas med massarbetslöshet och industridöd i decennier framåt. Nordeuropa får agera arbetshäst och socialkontor.

LÄS MER: "Lär dig eurokrisens fikonspråk"

Det här är två huvudscenarier som det i princip inte finns några alternativ till. Alla andra ”lösningar” är bara temporära. Det visas ju inte minst av att det på senare år hållits inte mindre än 19 toppmöten kring eurokrisen som alla beskrivits som avgörande för framtiden.

Men alla lösningar som toppmötena har mynnat ut i har i bästa fall visat sig vara provisoriska. Bäst-före-datumen har legat någonstans mellan hushållsost och ketchup, alltså några veckor till ett drygt år. Det här kortsiktiga plåstrandet kan kanske fortgå ett eller två år till men förr eller senare händer något som avgör om EMU havererar eller om makten centraliseras till Bryssel.

Lägger man analysen på en helikopternivå och resonerar kring vad som är ”långsiktigt hållbart” så landar man lätt i slutsatsen att eurons dagar är räknade. Detta eftersom EMU bryter mot en massa högt flygande men vitt skilda principer.

Dessa principer spretar åt alla håll och kan härledas från nästan hela åsiktsregistret. Från nationalekonomin, via ”sunt förnuft” och demokratiidealet och in i olika höger- och/eller vänsterextrema dimmor. Av helt olika anledningar ger alla dessa världsåskådningar argument för att euron strider mot tingens ordning och alltså inte kan fortbestå.

LÄS MER: "Länderna som lätt kan lämna euron"

Jag tror dock att det finns starkare krafter som talar för att EMU-länderna trots allt lär ge upp makten till Bryssel.

• Etablissemanget vill det. Nästan alla etablerade partipolitiker kommer framstå som åsnor om EMU havererar. Nästa parlamentsval kommer vinnas av andra.

• Marknaden vill det. Finansiella marknader har nästan alltid ett kortsiktigt fokus och bryr sig inte om vad som är rättvist eller demokratiskt. Så om EU beslutar om en bank- och skuldunion så skulle marknaderna bjuda på ett jätterally där PIIGS-räntor sjunker och börserna rusar. På kort sikt alltså men det är å andra sidan det enda som räknas.

• Lobbyisterna vill det. Hela banksektorn och tyska exportindustrin kämpar med alla medel för att euron ska överleva. Kostnaden för att återgå till nationella valutor tas direkt medan notan för att ”rädda euron” är en snöboll som rullas in i framtiden. Även för klarsynta medborgare är det frestande att önsketänka bort problemen istället för att lösa dem här och nu.

• Särintressen är som regel starkt motiverade och metodiska. Allmänintresset är per definition mer diffust och oorganiserat. Euron gynnar ett stort antal särintressen medan en återgång till nationella valutor mest gynnar allmänintresset och då bara på lång sikt.

• Grekisk skrämselpropaganda. Grekland lämnar sannolikt EMU. Men istället för att leda till att euron havererar så lär Greklands djupa kris bli ett tacksamt slagträ när EMU-lobbyn ska skrämma opinionen till att acceptera Bryssels nya maktfunktioner. Under hotet att bli ett nästa Grekland kommer medborgarna låta ett nytt EU-fördrag kuppas igenom.

• EU blandar bort korten. Genom att inte kalla saker vid sina rätta namn är det lätt att dupera opinionen och trivialisera stora beslut. En så kallad bankunion är ett typexempel. En gigantisk maktöverföring som ändå lätt kan maskeras som juridiskt-administrativt finlir som ingen normal människa behöver bry sig om. Detsamma med vem som gör vad i bokstavssoppan EFSF, ESM och ECB. Är det byråkratiska detaljer som bäst hanteras av experter eller är det en förmögenhetsöverföring i tusenmiljardklassen? I krönikor som denna används en tillspetsad retorik som inte alltid uppfattas som balanserad. Men frågan är om inte EU-etablissemangets ordvrängeri ligger längre från sanningen?

LÄS MER: "Ökad spänning mellan nord och syd i Europa"

Peter Benson är fristående börsexpert och skriver regelbundet i SvD Näringsliv.