Tanken var kanske god. En lyxig marina mitt i Atlanten, där miljardärsyachter kunde lägga till på väg till Karibien. Problemet var inte så mycket prislappen på nästan 450 miljoner kronor, utan det faktum att semesterön Madeira med jämna mellanrum drabbas av kraftiga Atlantstormar. Piren som var tänkt att skydda hamnen har förstörts vid inte mindre än tre tillfällen sedan den invigdes 2005. Marinan ligger numera övergiven och pengarna är kastade i sjön, om ni ursäktar liknelsen.

Reportaget finns att läsa i den brittiska tidningen The Telegraph, och även om EU:s andel i hamnbygget var i sammanhanget måttliga 30 miljoner kronor, så är det bara ett av alla exempel på konstiga investeringar som reportern hittar på den portugisiska ön. Eller vad sägs om en oanvänd helikopterterminal, en biograf som visar film några gånger per år, eller ett restaurangkomplex där initiativtagarna valde att ignorera rasrisken från de omgivande klipporna. Idag är det bara en rostig skylt som berättar om EU-stödet på 11 miljoner – det stenblock som föll genom taket och ödelade verksamheten nämns inte.

– EU har givit bort pengar för lättvindigt, och den lokala regeringen har lånat för mycket från bankerna, säger en oppositionspolitiker till The Telegraph. En affärsman liknar EU-bidragen med droger. De har delats ut lättvindigt, och fått ön beroende. Och eftersom strukturfondernas regelverk kräver att alla projekt delfinansieras lokalt, har Madeira med sina 250 000 invånare, idag en skuld på över 50 miljarder kronor.

Så sent som i februari pekade den tyska förbundskanslern Angela Merkel ut Madeira som ett skräckexempel på hur man inte ska spendera regionala utvecklingspengar. Syrligt konstaterade hon att de nästan 20 milen av tunnlar och motorvägar till avlägsna bergsbyar var vackra, “men att de inte bidrog till tillväxten”.

Tyvärr finns det en aldrig sinande ström av exempel som Merkel hade kunnat ta. Som avsaltningsanläggningen i spanska Torrevieja. Den är världens näst största, kostade 2,7 miljarder kronor att bygga och har aldrig använts eftersom varken vatten- eller kraftledningarna är klara.

Att göra saltvatten drickbart är en dröm i vattenbristens Spanien, och planen är att konstruera sammanlagt 51 stycken sådana anläggningar. Ett projekt som Bryssel hittills plöjt ner nästan 15 miljarder kronor i. Så här långt är resultatet att 17 anläggningar är i bruk – men de går med enbart 16 procents kapacitet. Det fick den spanske jordbruksministern Miguel Arias Cañete att kalla hela projektet “ett spektakulärt misslyckande”. För att få igång 2,7-miljardersanläggningen i Torrevieja och resten av anläggningarna, och samtidigt få upp kapaciteten, krävs ytterligare nästan 7 miljarder kronor. Pengar det krisdrabbade Spanien inte har.

Syftet med EU:s strukturfonder är fint. De är tänkta att “öka den ekonomiska och sociala sammanhållningen mellan länder och regioner”. Med andra ord ska rika delar av unionen hjälpa fattiga. Problemet är inte att fonderna finns, utan hur de är utformade. De har för det första alldeles för stor fokus på infrastruktur, något som blir extra tydligt i det spanska fallet. Med en arbetslöshet på 23 procent är det knappast vattenprojekt landet behöver, utan en massiv tillväxt och hjälp att genomföra arbetsmarknadsreformer.

Samma sak gäller Grekland där huvudvägar uppgraderas till motorvägsstandard och där 27 miljarder kronor ska gå till att bygga en ny flygplats på Kreta. Här hittar vi problem nummer två. För även om flygplatsen är bra för turismen och 70 procent av projektet finansieras av EU, så har den grekiska staten haft stora problem med att få fram resten av pengarna. Kraven på att alla projekt ska delfinansieras av medlemsstaterna är tänkt att hålla nere slöseriet och säkra kostnadseffektivitet. Gott så, men risken är att krisländerna inte vill se stödmiljarder gå förlorade – och därför lånar upp pengar till projekt som inte är akuta, eller kanske ens nödvändiga. Pengar som hade kunnat göra större nytta någon annanstans.

Krisen har också gjort det svårare för länderna att hitta finansiering till strukturfondernas olika projekt, och fonderna som innehåller flera hundra miljarder euro står till stor del outnyttjade. Förra vintern erkände EU-kommissionen problematiken efter ett antal granskande artiklar i Financial Times. Då var det bara drygt 20 procent av de pengar som finns tillgängliga för perioden 2007-2013 som använts.

Det för oss till problem nummer tre: systemets stelbenthet. Fondernas inriktning bestäms inför varje långtidsbudget. Dagens satsningar beslutades runt 2005, långt innan finanskris och skuldkris hade blivit del av vår vokabulär.

Men nu finns chansen att förenkla och förnya inför nästa långtidsbudget 2014. Det har EU-kommissionen redan flaggat för, men när det gäller pengar och EU är det många länder som vill säga sitt. Få nöjer sig med en mindre del av kakan. Räkna alltså med långa nattmanglingar och halvdanna kompromisser – och fler öde marinor.

Läs även Therese Larsson tidigare analys av pengaslöseriet i de europeiska parlamenten:
När folket drunknar badar makten i pengar

Mer från SvD Näringslivs skribenter på våra bloggar:
Neuraths Börs med Carolina Neurath
Silicon Valley-bloggen med Miriam Olsson Jeffery
Wall Street-bloggen med Daniel Kederstedt