På avstånd ser det ut som om jättelika byggklossar hade placerats ut i en torr och dammig öken. Vi kör av motorvägen, passerar övergivna byggplatser, kranar som monterats ner och rader av gatulyktor i ett bisarrt ingenmansland av igenvuxna byggtomter.

”Se vende”, till försäljning, står det på stora skyltar som vittnar om guldgrävarstämningen som måste ha rått här för bara något år sedan.

Francisco Hernando, den fattiga grabben från landet med hårda nypor som i dag är en av landets rikaste företagare, var en av de spanska fastighetsmogulerna som inte kunde få nog. Inget projekt var för stort.

Fyra mil söder om Madrid började han för sju år sedan att bygga en hel stad som han gav sitt eget namn: Residencial Francisco Hernando.

Allt som allt 13 500 lägenheter på 1,8 miljoner kvadratmeter med plats för nästan 40 000 invånare som skulle pendla till miljonstaden Madrid där hyror och fastighetspriser hade nått svindlade höjder.

Det var på toppen av fastighetsboomen. Spanien hade drygt tio gyllene år bakom sig, ekonomin växte så det knakade och byggnadsindustrin generade jobb på löpande band.

Bankerna öste ut billiga pengar. Säkerheter var det ingen som brydde sig om. Att låna upp till hundra procent var en själv­klarhet.

När bubblan sprack i slutet av 2007 hade inflyttningen till Seseña Nuevo, som stads­delen i dag heter, inte mer än börjat.

I dag är Seseña Nuevo en modern spökstad. Ett helt bostadsområde med flera tusen lägenheter står tomt. Det är omgivet av höga staket med taggtråd och bevakas av säkerhetspersonal.

Många av lägenheterna saknar fönster. Det enda man hör är vinden som ständigt blåser på högplatån Castilla-La Mancha.

Andra kvarter är delvis bebodda. I dag bor närmare 3 000 människor i Seseña Nuevo. Vid en av de breda fyrfiliga vägarna har Jesus Salvat sitt försäljningskontor.

Han är banken Caja Mediterraneans representant och försöker förtvivlat sälja lägenheter som banken fick ta tillbaka när krediterna sprack.

– Det är inte lätt, medger han och blickar ut över folktomma trottoarer och rondeller utan bilar.

Lägenheter som före krisen kostade minst 230 000 euro, cirka 2,2 miljoner kronor, ­erbjuds i dag för drygt halva priset. Trots ­detta finns det ingen efterfrågan. Banken har därför gått över till att hyra ut på tre år med option att sedan köpa lägenheten.

Seseña Nuevo är ett extremt fall. Men trenden är densamma i hela Spanien där fallande fastighetspriser, dåliga krediter och tvångsförsäljningar präglar vardagen.

Internationella valutafonden IMF uppskattar att bankerna sedan mitten av förra året har tvingats ta tillbaka fastigheter till ett värde av 60 miljarder euro. Totalt står i dag 1,1–1,2 miljoner nybyggda fastigheter i Spanien tomma, enligt konsultfirman Acuna & Associates.

Samma år som fastighetskrisen bröt ut 2007 byggdes det i Spanien 692  000 nya lägen­heter, mer än i Tyskland och Frankrike tillsammans. 2008 svarade Spanien för knappt 30 procent av bostadsbyggandet i hela EU. Byggbranschen var motorn i ekonomin.

Det som till slut fick bubblan att spricka var ränteuppgången från drygt 3 procent 2005 till nästan 5 procent 2007. Sedan kom finanskrisen. Detta utlöste en kedjereaktion av sjunkande efterfrågan, fallande priser, minskat byggande och stigande arbetslöshet. Nybyggandet rasade från 692 000 lägenheter 2008 till 380 000 förra året och förväntade 120 000 i år.

Under samma period nästan fördubblades arbetslösheten från 11,3 procent till nästan 20 procent, den högsta i hela eurozonen. I byggbranschen utraderades cirka 1 miljon arbetstillfällen.

Till skillnad från Grekland som har skyhöga statsskulder är det i Spanien den privata skuldsättningen och sviterna av kreditboomen som är huvudproblemet. Detta sprider sig nu snabbt till banksystemet och framför allt till de regionala sparbankerna, de så kallade cajas, som står för omkring hälften av landets fastighetslån och nu sitter på tickande bomber.

I Seseña Nuevo ser man bromsspåren tydligare än någons annanstans. Vägen från bostadsområdet till motorvägen mot Madrid upphör abrupt efter bara ett tiotal meter och övergår i ett torrt landskap av tistlar och sand.

Det finns ingen läkare i hela området, inget apotek, inget postkontor, ingen bio och inget bibliotek. Många av är lokalerna i bottenvåningarna är igenmurade.

– Det värsta är att bussen till Madrid inte går mer än fyra gånger om dagen, klagar Brizhley Zapata som jobbar som kypare i huvudstaden.

– Annars trivs vi utmärkt i Seseña, inflikar hustrun Claudia. Lägenheter kostar inte mer än 500 euro i hyra. Vi har en stor balkong och nere på gården en jättelik simbassäng som barnen älskar.

Andra i Seseña Nuevo har bara en enda stor dröm: att bli av med sina lägenheter och lånen som tynger ner privatekonomin.

– Tänk dig själv att ha lånat 200 000 euro och sedan sitta på en lägenhet som i dag bara är värd hälften av vad du betalat, säger David Rico som äger restaurangen La Tabernita De Rico, ett av de få ställen i Seseña Nuevo där man träffas för att ta en öl och äta en matbit.

David Rico köpte sin lägenhet och två lokaler redan 2003 när området utanför byn Seseña fortfarande var ödemark och det inte fanns mer än Francisco Hernandos högglans­broschyrer att beundra. Han blev förälskad i projektet så fort han såg ritningarna.

– Det var ett gyllene tillfälle och jag slog till direkt, säger han och berättar att det var många som på den tiden tog upp miljontunga lån och köpte 3–4 lägenheter.

Under årtiondet dessförinnan hade fastighetspriserna i Spanien praktiskt taget fördubblats. Det var som en karusell som snurrade fortare och fortare och som allt fler hoppade på.

Vimmelkantiga står de i dag vid sidan av och undrar hur framtiden ska bli. Nu när Spanien hotas av greksmitta och regeringens sparpaket riskerar att strypa tillväxten som äntligen har börjat ta fart efter snart två år av djup recession.

För Maria Zubascu, 41, som för nio år sedan vandrade in från en liten bergsby i norra Rumänien är Spanien fortfarande ett drömland. Hon började som fruktplockare i Andalusien och flyttade sedan till Seseña där hennes man fick jobb som lastbilschaufför i en återvinningsanläggning för bildäck.

Hon är en av cirka 5 miljoner invandrare, varav 760 000 från Rumänien, som lockades till Spanien när ekonomin växte dubbelt så snabbt som i resten av EU och turistnäringen och byggnadsbranschen skrek efter arbetskraft. Vi träffar henna på återvinningsanläggningen som under tiden har gått omkull och där familjen nu bor.

Ett jättelikt berg av slitna däck tornar upp sig bakom skjulet som är familjens bostad. I bakgrunden dånar en generator som förser dem med el. Avlopp och rinnande vatten saknas.

– Livet är inte enkelt. Men vi stannar här, säger hon.

På andra sidan motorvägen skymtar Seseña Nuevo. Ett tag hade Maria ett städjobb där borta, i spökstaden som ingen vill flytta till.

– Tänk bara om man kunde få bo där, ­suckar hon.