Fem slitna ungdomar hänger vid Union Square. Att de är drogpåverkade går inte att ta miste på. Två av dem hamnar dessutom snart i en verbal fajt som får flera förbipasserande att skaka på huvudet.

Utanför Trinity Church - alldeles i närheten av Zucotti Park, som återigen blivit ett tillhåll för lunchande finansmänniskor - har 15 personer slagit läger. En tredjedel håller lojt upp pappersark som pekar elaka fingrar åt det intilliggande Wall Street medan några skriker åt ett förbipasserande brudpar att ”hälften av alla giftermål slutar i skilsmässa”. Övriga ligger utslagna.

Ett år efter att Occupy Wall Street grundades är det här gruppens ansikte utåt. Menar man allvar med att få till en förändring i samhället kan det bli något av ett problem.

Inte för att personerna i fråga inte har rätt att demonstrera, det har de förstås. Men för att scener liknande dessa faktiskt mer än något annat förstärker kritikernas åsikter om att Occupy Wall Street enbart består av, som det har uttryckts, ”knarkande luffare utan mål”.

När de 99 procenten nu poängterar att de blivit 1 borde det därför inte bara handla om att visa att kampen fortgår. Lika mycket borde det handla om att ta tillbaka kontrollen över sitt eget varumärke och förklara hur det verkligen ligger till. Att det en helt vanlig vardag i New York sluter upp hundratals, om inte tusentals, personer i olika lokaler för något som de tror på. De är människor som vem som helst, och det är de som måste synas om de högljudda kritikerna ska kunna tystas och man återigen vill ta en seriös plats i diskussionen om dagens samhälle.

• BILDSPEL: 28 New York-bor om vad som blev av Occupy-rörelsen