Att vara för tidigt ute och att ha fel är inte samma sak. Utom på finansmarknaden. Resultatet är nämligen i det närmaste identiskt.

Den som hösten 1998 satsade alla sina ägodelar och lite till på en kommande krasch för internetaktier skulle ett år senare bjudas på ganska få powerluncher kring Stureplan. Snarare tillbringa dagarna med att dricka dåligt automatkaffe hos Kronofogden och småprata med sin personlige handläggare. Trots att grundanalysen inte kunde ha varit mer korrekt.

De som redan i mitten på 2000-talet gormade om risken för en kommande eurokris kunde lika gärna ha hållit sin monolog i en badring på öppet hav.

Att gå emot den så kallade marknaden kan vara både dyrt, jobbigt och segt. Ju längre tid som förflyter desto svårare är det. Till slut är det lätt att bli övertygad om att det som ser ut att vara rätt måste vara fel. Låter det krångligt?

• CERVENKA: Plötslig död ett långsamt självmord?

Tänk er att en person som legat i koma sedan 80-talet vaknar upp och av någon anledning vill ha en snabb dragning av det ekonomiska läget. En inhyrd bankekonom visar diagram över hur budgetunderskott och statsskulder exploderat i hela västvärlden och rabblar namn som Italien, Grekland, Spanien, USA och Storbritannien.

– Och har man dragit på sig en skuld på över 90 procent av BNP blir det riktigt kritiskt, säger han.

– Vad är det där, frågar den nyss uppvaknade försiktigt och pekar på en cirkel i grafen som svävar långt ovanför alla andra. Siffrorna indikerar att landet har ett budgetunderskott på 10 procent och en statsskuld på svindlande 235 procent av BNP.

– Äsch, det är Japan. Det är inget du behöver bekymra dig om, svarar ekonomen.

Ett bra mått på ett lands finansiella hälsa är att ställa statens skuld i förhållande till dess inkomster. Enligt finanskrisspecialisten Kenneth Rogoff hotas länder vars skuld överskrider 400 procent av intäkterna ofta av bankrutt. Där befinner sig Grekland. Så är också räntan på tioåriga grekiska statsobligationer 21 procent.

I Japan, världens tredje största ekonomi, är skuldkvoten 2000 procent. Räntan på tioåriga japanska statspapper: 0,8 (!) procent. Hur kan det som ser ut som ett konkursbo betraktas som tryggare än en påse krügerrand?

De som redan i mitten på 2000-talet gormade om risken för en kommande eurokris kunde lika gärna ha hållit sin monolog i en badring på öppet hav.

Se där en av världsekonomins stora gåtor. Det finns förklaringar. Men till att börja med har många länder i väst som är nyfikna på framtiden anledning att studera Japan.

Landets gigantiska kredit-, börs- och fastighetsbubbla sprack i slutet av 80-talet. Istället för massiva skuldnedskrivningar flyttades bördan istället över från den privata till den offentliga sektorn. Ekonomin har sedan dess harvat på i en zombieliknande tillvaro med låg tillväxt och en centralbank som hållit räntan nära noll.

Känns det igen? Systemet har hållits vid liv till priset av rätt läskiga finanser. Den japanska staten gör av med mer än dubbelt så mycket som den tar in i skatter varje år. Med andra ord: av varje hundralapp i budgeten kommer över 50 kronor från nya lån.

Hur är detta möjligt? Det enkla svaret är att Japan sålt mer grejer än de köpt. I 30 år har exportlandet haft ett rejält överskott i handeln med omvärlden som gjort att det flödat in mer pengar än det flödat ut.

Dessa pengar har via hushåll, företag och banker lånats ut till den egna staten. 95 procent av japanska statspapper har traditionellt varit i inhemsk ägo. Ungefär som ett pyramidspel som hålls inom familjen. Så länge det funnits lojala köpare av statspapper har Japan lugnt kunnat hålla lånemaskinen igång. Detta är också något som skiljer landet från många andra skuldimpregnerade stater.

Något verkar vara på väg att hända. Japan står inför två problem. Det ena är att landet för första gången sedan 1980 haft underskott i utrikeshandeln de senaste 18 månaderna, en konsekvens av att landet måste importera energi efter kärnkraftskatastrofen. Pengaflödet sinar.

Det andra problemet är att japanerna blir allt äldre. Var fjärde invånare är över 65 år. Färre ska försörja fler. I somras avslöjade landets största pensionsfond att den börjat sälja obligationer eftersom pensionsutbetalningarna är större än inbetalningarna. Det finns alltså en risk för att japanerna själva snart inte längre kan köpa alla de statspapper som landet måste sälja.

CERVENKA: Frågan som alla verkar ha missat

Vad händer då? Internationella valutafonden IMF varnade i en rapport förra året för att den höga skuldsättningen gjort Japan extremt känsligt för minsta lilla ränteuppgång.

Redan idag spenderar staten hälften av sina inkomster på räntebetalningar. Det räcker med att räntan stiger till 2 procent för att situationen snabbt ska bli riktigt akut. Då återstår bara centralbankens sedelpress (som för övrigt startades i veckan).

Varför är då marknaden så oberörd? Därför att det har spekulerats om just detta scenario i över ett decennium. Mängder av prominenta investerare har förutsett en kommande japansk skuldkrasch bara för att själva pulvriseras.

Slutsatsen världen tycks ha dragit är att de därmed har fel. Åtminstone tills motsatsen meddelas.

• LÄS MER: Exportsektorn oroar japansk minister

• LÄS MER: Stelt och stängt när EU mtöte Kina

Fler söndagskrönikor av Andreas Cervenka