När Engelsbergs bruk 1993 hamnade på Unescos lista över kultur- och naturmiljöer i världen som anses vara ”ojämförligt mest enastående och av stor betydelse för hela mänskligheten”, den så kallade världsarvslista, blev den dåvarande ägaren av det unika bergsbruket, Bo Ax:son Johnson, tagen på sängen.

Han hade inte blivit tillfrågad, utan blev informerad först när den utdragna nomineringsprocessen lett fram till att Unescos Världsarvskommitté godkänt det objekt som blev Sveriges tredje världsarv i ordningen. I dag har Sverige 15 världsarv och världen över finns det snart ett tusen världsarv.

På ett Engelsbergsseminarium den 11 oktober om världsarven – Who Takes Care of World Heritage Sites? – berättade Viveca Ax:son Johnson, som har tagit över ägarskapet av Engelsbergs bruk (och ledarskapet för Nordstjernan, som kontrollerar delar av Johnsonsfären) att pappa Bo tog emot beskedet med en grimas. Ansvaret vilade tungt på honom och blev en huvudvärk.

• LÄS OCKSÅ: ”Popstaden Liverpool trampar på”

Viveca Ax:son Johnson berättade också att i början fick det familjeägda – och sedan länge nedlagda – bruket statligt stöd för upprusta, underhålla och driva den unika anläggningen. Men sedan 2005 står familjen privat för alla kostnader.

Hur stora dessa är vill hon inte svara på. ”Mycket”, är hennes svar på en direkt fråga. Det kan dock avslöjas att det rör sig om hundratals miljoner sedan det hamnade på världsarvslistan. Så mycket kostar det att underhålla tak, reparera söndervittrande tegelväggar, fixa upp gamla eldstäder och så vidare. Detta ska ställas i proportion till att Unescos världsarvsbudget, för hela jordklotet, är blott 25 miljoner per år.

Vem ska betala för och och ha ansvaret driva alla de objekt som ett efter ett hamnar på Unescos lista?

Deltagarna på seminariet gav olika svar. Två saker stod dock klart.

1. Rika länder har en enorm fördel gentemot fattigare länder. Europa har exempelvis tre gånger så många världsarv på listan som Afrika. Det beror inte på att det skulle finnas så många fler värdefulla objekt i Europa att bevara som i Afrika.

2. Nomineringen till Unescos Världsarvskommitté sker inte genom att en objektiv internationell expertgrupp tar fram lämpliga objekt, utan genom att enskilda länder, och lobbygrupper i dem, driver nomineringen av ett visst objekt. Här har förstås länder med ekonomiska muskler en stor fördel.

• LÄS MER: ”Kina kopierar Österrrike”

Forskaren Marwa Dabaieh berättade på seminariet om de enorma svårigheter Egypten står inför när det gäller att ta hand om de förhållandevis få egyptiska världsarv som finns med på listan. För att inte tala om de hundratals platser som borde finnas där. Pengar saknas, organisation saknas, och medvetandet om värdet av världsarven – hos folk i allmänhet och hos markägare – saknas också.

Det stod också klart att man inte kommer att lyckas bevara världsarven i framtiden om man inte samtidigt lyckas hitta en vettig användning av dem. Julian Holder berättade exempelvis om hur man i Manchester lyckats skapa en levande kreativ miljö av de gamla industrilandskapen, samtidigt som man lyckats bevara de mest skyddsvärda objekten.

Stater kan vanligen inte ensamma, läs med skattepengar, stå för hela kostnaden. Privata resurser måste komma in. Men privatpersoner eller organisationer kan inte heller ensamma betala hela kakan. Stater och privatpersoner måste samarbeta. Det civila samhället måste också involveras. Och världsarven får inte bara bli museer, frusna värden i tiden, utan de måste få sitt värde delvis genom att betyda något även för kommande generationer.

Populära quiz på nliv.se: