Helt plötsligt är det inte de negativa nyheterna som biter tag i och ruskar om aktiemarknaden. Utan aktieinvesterarna har de senaste veckorna lyckats med konststycket att vaska fram små guldglänsande och förhoppningsvis värdefulla bitar ur det massiva gråberg av trist och dyster ekonomisk information som kommer i dagen på både företags- och makronivå.

Frågan är om det här gången är riktiga och mera uthålliga värden som kommit fram i ljuset eller om det är ännu en gång handlar om kattguld och ett nytt så kallat ”suckers rally” .

Det är inte helt lätt att hänga med i svängarna. Men något tycks ha förändrats i hur aktiemarknaden tar till sig information. En förklaring så god som någon annan kan vara våren och ljuset som börjar väcka upp den ekonomiskt dominerande norra hemisfären ur en ovanligt kall vinter. Rena rusiga vårkänslor således eller ”animal spirits” för att citera Keynes och Robert Shiller.

En annan kanske lika viktig och riktig förklaring handlar just om svängningarna i sig. Det mesta av informationen som presenteras är visserligen dyster, men, och det förefaller vara det viktiga, utförsbacken är inte riktigt lika kraftig som den var under fjärde kvartalet. ”Andra derivatan” har blivit positiv!

Aktiemarknaden börja ana en bottenformation är på väg och med en normal framförhållning på tre kvartal före den ”reala utvecklingen” så räcker det för att det ska sätta igång rörelser i det ständigt startklara investerarfältet.

Eftersom många sparare de senaste året kanaliserat sitt sparande till amorteringar och säkra sparkonton så finns det också en hel del sidoställt kapital som snabbt kan styras över mot aktiemarknaden och ge momentum åt denna uppgång.

Men samtidigt är inte utvecklingen helt övertygande och den kan sannolikt snabbt vända ner igen. Den numera välkände ekonomen Nouriel Roubini, ”Dr Doom”, hör inte oväntat till skeptikerna. Och det finns fortfarande stora, uppenbara explosionsrisker som inte har desarmerats utan som kan smälla av med kort varsel och få aktiemarknaden att tappa tron igen.

Statistik som visat på ökad husförsäljning och ökad försäljning och produktion av nya bostäder i USA har också hört till de signaler om bottenkänning som aktiemarknaden har tagit till sig. Eller kanske snarast väljer att ta till sig.

Den positiva rapporteringen av den ökade försäljningen under februari i år jämfört med försäljningen i januari visar på hur information selekterars, när många vill se en vändning. Den rapporterade ökningen på 4,7 procent från jaunuari var enligt Census Bureau inte alls statistiskt säkerställd utan låg mellan intervallet -13,6 till + 23 %.

Mera relevant och bättre statistisk säkerställd var förändringen jämfört med februari i fjol som låg på -41 procent (+/- 7,9 %).

Aktiemarknaden jublade också åt den amerikanske finansministern Timothy Geithners plan för att stötta den amerikanska bankerna genom sin finurliga lösning med ett ”public/private investment programme”.

Idén är att statliga lån och riskkapital tillsammans med privata investerare, som också satsar en del riskkapital, ska köpa upp så kallade ”förgiftade” riskfyllda lån och obligationer från de nödställda bankerna för att på så sätt skapa en marknad och få igång prisbildningen på dessa tillgångar.

Mest jublade förstås bankaktierna. Men detta är inte så konstigt eftersom den statliga finansieringen de facto innebär en rejäl subvention, då staten tar på sig den större delen av risken och får en begränsad del av uppsidan.

Det gör att priset på ”giftet” kan förväntas bli klart högre än vid en ”verklig” marknadsvärdering. Planen har också fått massiv kritik för detta av bland annat nobelpristagarna Paul Krugman och Joseph Stieglitz samt välkända ekonomer som Jeffrey Sachs och Willem Buiter.

Finanicial Times välkände kolumnist Martin Wolf är också mycket kritisk, även över detta subventionsmoment, men framför allt för att den slösar begränsade resurser, (kastar goda pengar efter dåliga), vilka borde användas för att verkligen lösa problemet med den underkapitaliserade amerikanska banksektorn.

För skulle planen misslyckas kan det bli politiskt ännu svårare att komma tillbaka till en tjurig kongress för att få mer resurser. Det snabbt växande statliga budgetunderskottet och därmed behovet att emittera statsobligationer kan också leda till att de långa räntorna börjar pressas upp. Att detta kan bli ett växande problem visas exempelvis av att den brittiska staten misslyckades med att få sin obligationsemission fulltecknad häromdagen.

Och tecknen om en bottenkänning på bostadsmarknaden är visserligen positiva. Men det stora lagret av osålda bostäder, där det dessutom finns ett stort latent utbud från husägare som skulle vilja sälja men som avvaktar på denna sura marknad, gör att prisutvecklingen lär vara fortsatt negativt.

Samma faktorer fortsätter också att urholka värdet på bankernas ”giftmättade” bostadslån. Att arbetsmarknaden fortsätter att försämras gör naturligtvis också att prispressen fortsätter.

Investerarnas jubel har också begränsats till aktiemarknaden. På kreditmarknaden är det inte alls samma feststämning. Tvärtom, ”spreadarna”, eller ränteskillnaderna, mellan företagsobligationer med ett högt kreditbetyg, ”investment grade”, och statsobligationsräntan har istället vuxit och befinner sig på rekordnivå, nära sex procent.

Den av marknaden prissatta risken för att företagen inte kan klara sina betalningsåtaganden är därmed på en mycket hög nivå, trots alla försök att stimulera kreditgivningen.

Och denna kreditrisk är ingen abstraktion eftersom obligationsprogrammen behöver rullas över och refinansieras, där de höga riskpåslagen indikerar en kapitalkostnad som få bolag klarar att bära. Om eller när dessa betalningsproblem börjar falla ut så är aktievärdet inte mycket att räkna med.

Kreditmarknaden och aktiemarknaden har också genomgående gett olika signaler om den framtida ekonomiska utvecklingen sedan krisen började rulla igång för två år sedan. Och så här långt har kreditmarknaden varit på det verkliga om än dystra spåret. Så det finns fortfarande anledning att förhålla sig avvaktande till börsens eufori före det att en vänding på kreditmarknaden också har börjat synas i priserna.

Och även om det finns fog för att speja efter en vändning uppåt för den amerikanska ekonomin så är situationen fortfarande mycket dyster i Europa, där de verkliga problemen för länder som Spanien, Irland, Grekland och stora delar av Central- och Östeuropa ännu inte har adresserats ordentligt.

Visserligen har Rumänien och Serbien nu sällat sig till gänget Island, Ukraina och Lettland där Internationella Valutafonden, IMF, och EU eller andra enskilda länder ställt upp med nödlån. Men det är klart tveksamt om dessa är tillräckliga.