Man får mer än vad man sätter in. Så skulle kanske ett barn sammanfatta det spännande steget från pojkrummets skära spargris till storfinansens värld. Att se den egna sedelhögen växa, inte bara genom lågbetalt gnet som att hjälpa till med disken, utan tack vare en slags osynlig kraft har något av magi över sig. Fenomenet kallas för avkastning och är det som får finansmaskineriets servrar att brumma harmoniskt, oavsett om pengarna växer på folkhemstummade bankböcker eller i en dubbelswappad kreditderivatkorg i London City.
Läs fler krönikor och analyser av Andreas Cervenka
Men det var förr. Nu lever vi en ny tid, där det tycks som om många nationalekonomiska skolböcker kanske bäst kommer till sin rätt i en behagligt sprakande höstbrasa.
På pojkrumsspråk skulle detta nya kunna beskrivas så här: Man får mindre än vad man sätter in. Det bäddar onekligen för vissa pedagogiska utmaningar att förklara nödvändigheten av att en okänd farbror i kostym kommer på besök och norpar en slant ur grisen då och då.
Men det är faktiskt innebörden av det underliga tillstånd med minusräntor som sedan i somras bisarrt nog blivit vanligt. Länder som Tyskland, Frankrike, Finland och Danmark får betalt för att låna. Och då handlar det alltså inte om att räntan är lägre än inflationen, utan att pengarna garanterat krymper. Danmarks centralbank tar betalt 0,2 procent för att ta emot insättningar från banker och hos ECB är motsvarande ränta noll.
För att förstå vad denna anomali innebär kan det vara bra att börja från början.
Allt sedan människan uppfann konceptet pengar har det byggt på en grundläggande princip, nämligen villigheten att få något nu i utbyte mot att betala mer senare. Alltså ta ett lån och betala ränta. För den som lånar ut handlar det om att avstå från att impulsen att konsumera direkt mot att kanske köpa något finare sen. Pengar har därmed ett inneboende tidsvärde.
Vi lever sedan åtminstone fyra decennier i ett helt kreditbaserat fritt flytande finansiellt system (se krönika 2/9) och som innebär att pengar föds genom lån. Denna konstruktion, som bygger på ett symbiotiskt förhållande mellan staten och bankerna, har fungerat som en stark motor för tillväxt. När tillväxten saktat in har lösningen alltid varit densamma, centralbanken sänker räntan för att stimulera fram mer lån. På ekonomiska kallas detta för återhämtning.
Men denna modell tycks vara på väg att krackelera. Skuldnivån har blivit så hög att villigheten att ta på sig mer lån verkar ha mattats betänkligt.
Det naturliga i ett sådant läge är att göra något som tidigare ansågs självklart: amortera. Det har också skett på sina håll hos företag och hushåll men för att kompensera bortfallet och rädda tillväxten har det offentliga tvingats låna desto mer. Och centralbanker har med stigande desperation gjort allt för att få igång kredittillväxten igen.
Ovanstående har fått två konsekvenser. Priset på pengar har sjunkit mot noll. Samtidigt har risken i statsobligationer, en gång betraktat som det säkraste av det säkra, skenat. Till slut finns så få trygga parkeringsplatser för pengar kvar att det blir slagsmål om dem.
Minusräntorna gör entré.
Tillsammans är detta en giftig kombination som ironiskt nog hotar det system som centralbankirer kämpar så hårt för att bevara.
Om spararen bör vara riktigt nöjd med att bara få tillbaka sina pengar framstår plötsligt kassaskåp och madrasser som attraktiva placeringsalternativ. Hejdå, tidsvärde. Vem behöver banker och pensionsförvaltare? I en omvärld med negativa räntor undermineras bankernas hela affärsmodell. Varför låna ut om risken ökat och betalningen inte ens täcker kostnaden för kontor och personal?
Tidningen Financial Times har till och med talat om minusräntorna som ett förebud om hela banksektorns död i västvärlden. Inte precis vad ECB-chefen Mario Draghi och hans kollegor sitter och hoppas på.
Den som ifrågasätter den rådande monetära ordningen riskerar att mötas av menande blickar bakom ryggen och cirklande pekfingerrörelser mot tinningen. Men det kan vara på väg att ändras.
En av dem som varnat för att den nya eran med nollavkastning riskerar att få dagens system att tippa över är Bill Gross, grundare av fondbolaget Pimco som med 1 800 miljarder dollar under förvaltning är tre gånger större än den norska oljefonden. Kort sagt: not your average foliehatt i timrad enslig stuga.
Varför har det då blivit så här? Möjligen därför att verkligheten har fräckheten att inte uppföra sig så som centralbankschefer och andra experter förväntat sig. Gamla teorier kanske, gud förbjude, inte stämmer. Den skeptiskt lagde skulle nästan kunna få för sig att inte ens dessa distingerade ekonomer har hundraprocentig koll på vad de gör.
Men så kan det naturligtvis inte vara. Eller?
Läs fler krönikor och analyser av Andreas Cervenka
Andreas Cervenka är krönikör i SvD Näringsliv
