-
Foto: PETER MORGAN/AP
-
Lars-Georg Bergqvist på Wall Street när det begav sig.
Foto: INGVAR SVENSSON
Själv hade jag anlänt till USA några veckor tidigare för att jobba som korrespondent och ägnade mig mest åt att försöka tränga in i den snårskog som är amerikansk inrikes- och utrikespolitik.
Det tog sin tid. Detta var före internet och mobiltelefoner. Allt gick långsammare än idag. Informationsflödet var trögare och smalare – både för en utrikeskorrespondent och på de finansiella marknaderna. Och det hade förmodligen sin betydelse för den dramatik som kom att utspela sig på börsen.
Familjen hade slagit sig ner en knapp timme med tåg från Manhattan, i Greenwich, Connecticut. Vilket betydde att jag hade sällskap med Wall Street till jobbet. De flesta av mina medpendlare var verksamma i finanssektorn.
Man kan i och för sig knappast säga att blixten slog ner från en klar himmel den där måndagen. Snarare från en gråmulen. För börskurserna hade varit på väg neråt en tid. Och börsfallet hade dessutom fått lite extra fart under veckan som gick. Onsdag–fredag sjönk Dows index med drygt 10 procent. Men det var en reträtt under ordnade former. Omsättningen var inte högre än vanligt.
• LÄS MER: ”Paniken sänkte New York med 22 procent”
Och visst var det bäddat – både på aktiemarknaden och ekonomisk-politiskt – för en kurskorrigering.
En kraftfull tjurmarknad (bull market) hade startat redan sommaren 1982. Börskurserna hade pekat uppåt sedan dess - framför allt under de senaste två åren - med en mäktig våg av lånefinansierade storföretagsförvärv och fusioner som extra bränsle.
DJIA hade trefaldigats på fem år, priserna på aktier hade ökat betydligt snabbare än vinsterna, p/e-talen var uppskruvade och många analytiker varnade för att ett åtminstone tillfälligt bakslag var ofrånkomligt.
Dessutom rådde det oro i högkonjunkturen. En då rätt oprövad och okänd centralbankschef – Alan Greenspan – som tillträtt i augusti 1987 hade börjat höja styrräntan för att försöka få ner inflationen och mjuklanda USA-ekonomin som expanderat oavbrutet i 60 månader. Till det kom de amerikanska tvillingunderskotten - snabbt stigande minus i utrikeshandeln och växande statsskuld – och en svag dollar.
Så visst var det lite spänt i stolsraderna på pendeltåget när vi åkte in till Manhattan den där måndagsmorgonen. Men det var långt ifrån någon panikföraning. Finansfolket i sina propra mörka kostymer med knivskarpa pressveck och blankputsade skor försjönk i New York Times och Wall Street Journal, medan några av kortgängen i vanlig ordning passade på att få sig några bridge-givar innan det var dags att dra ett djupt andetag på perrongen till Grand Central Station och sedan kasta sig in i den hektiska arbetspuls som är Manhattan.
Ingen där på tåget anade att börshistoria väntade.
Måndagens handel öppnade neråt – DJIA på minus 3,6 procent jämfört med fredagens slutkurs. Inget märkligt med det. Men sedan fortsatte det att bara falla och falla. Oron växte. Börsskärmarna lyste illrött av minusnoteringar.
• LÄS MER: ”Claes Dahlbäck: ”Jag såg hur det började falla - sen ringde mäklarna””
Marknaden fick visserligen en kort respit runt lunch. Men när det sedan börja cirkulera rykten om att börsledningen kunde tänkas stoppa handeln tillfälligt sköt nedgången ny fart. Oron blev till full panik. Alla ville sälja. Men många kom inte ens fram till sina mäklare. Telefonerna var blockerade och vissa lät helt enkelt bli att svara.
När dagen summerades hade DJIA fallit med 508 punkter – från 2247 till 1739. Och omsättningen var rekordstor: Över 600 miljoner aktier – ungefär tre gånger så mycket som en vanlig handelsdag.
När vi – jag och finansfolket – äntligen kunde ta tåget hem igen efter en ovanligt lång och förvirrande arbetsdag var stämningen en helt annan än på morgonen, närmast bisarr. En del pratade oavbrutet. Andra satt moltysta, stirrande. Kortlekarna fick vila. Barvagnen hade rekordomsättning. Frågorna surrade i luften:
Vad sker nu? Är hela det finansiella systemet på väg att kollapsa? Är detta förvarningen om en ny depression?
För marknaden och medierna hade omedelbart gjort den kopplingen. Dagen döptes till svarta måndagen efter kursrasen under den svarta torsdag som 1929 blev ett startskott för den djupaste ekonomiska krisen i USA:s moderna historia.
• LÄS MER: ”Växande kritik mot robothandel”
”Kan 1987 jämställas med 1929”, frågade New York Times i en rubrik på förstasidan redan i tisdagstidningen.
Så när börsen öppnade igen på tisdagen var naturligtvis nerverna spända till bristningsgränsen. Och handeln blev livlig. Omsättningen var faktiskt till och med en aning större än under måndagen.
Men kursfallet bröts lika abrupt som det startat sedan Fed-chefen Greenspan ingripit. I en kortfattade kommuniké deklarerade centralbanken att den står beredd att förse marknaden med all den likviditet som behövs. Det följdes sedan upp med en styrräntesänkning.
Det bidrog till att lugna nerverna. DJIA slutade på ett litet plus under tisdagen. Veckorna därefter återtog börsen sin klättring uppåt medan omsättningen föll tillbaka till mer normala volymer Vid årsskiftet kunde man konstatera att 1987, trots allt, slutat på ett litet plus. I januari 1988 var DJIA tillbaka på rekordnivån från augusti året innan. Vad som blev kvar i aktiemarknadens historiebok var ett gigantiskt hack i börskurvan. Och det dröjde ytterligare nästan tre år innan USA-ekonomin fick ett bakslag i form av en recession.
