Kanske är det så att börsen firar att euroländerna trots allt kunde komma överens. Kanske firar de att nedskrivningen av grekiska statsobligationer inte blev så drastisk som hade förväntats. Det senare gör att nyckeltalen hos vissa banker kanske ser lite bättre ut, men knappast verkligheten.

För innehållet i den femtonsidiga överenskommelsen ger knappast en övertygande grund för att påstå att ledarna för euroländerna har tagit kommandot över utvecklingen.

Börja med Grekland. I den nya planen ska de privata investerare som äger grekiska statsobligationer övertygas om att göra ytterligare ”frivilliga” nedskrivningar, från de tidigare överenskomna 21 till 50 procent.

Men som en IMF-ledd utredning har visat så är det så att inte ens säkert att en nedskrivning med 60 procent av Greklands samlade utestående skuld, det vill säga även de statsobligationer som ECB, IMF och Euroländerna har köpt på sig, är tillräckligt för att Grekland ska kunna sägas ha stabil grund under fötterna.

Det återstår som vanligt mycket att lösa runt villkor och detaljer för en ny överenskommelse. Många banker kanske heller inte vill göra några frivilliga nedskrivningar utan tar heller en betalningsinställelse, default, inte minst om de har försäkrat sig mot en sådan via så kallade Credit Default Swaps, med vilket de förväntar sig få tillbaka hela det utlånade beloppet.

Grekland åtar sigatt dessutom frigöra ytterligare 15 miljarder euro från privatiseringar, utöver de 50 miljarder euro som ingick i den tidigare planen. Redan 50-miljardersprogrammet har ifrågasatts för att vara såväl orealistiskt som sanslöst i det rådande grekiska ekonomiska klimatet.

Detta är inget som kommer att få Grekland på fötter, men landet kommer att få sin sjätte utbetalning från IMF och EU, så att en omedelbar kollaps kan undvikas.

Och de mer än skäliga tvivel som finns om att Grekland skulle vara räddat efter onsdagens möte gäller även tvivlen på stabiliteten och användbarheten i den numera trots allt godkända Europeiska Finansiella Stabilitets Fonden, EFSF.

Fonden har ett garanterat kapital på 440 miljarder euro. En hel del av fonden är ju redan intecknad för stöden till Grekland, liksom även till Portugal och Irland.

För de återstående medlen har euroländerna enats om att de ska användas för att ”maximera de tillgängliga resurserna”, vilket innebär att fonden förses med finansiella hävstänger.

De två alternativen man enats om är att EFSF antingen erbjuder en kreditförsäkring eller genom att skapa så kallade ”Special Purpose Vehicles”, SPV, där EFSFs kapital kan kombineras med privata eller andra offentliga investerare, (Frankrikes president Sarkozy fick i uppdrag att chatta med Kinas president Hu Jintao om det kinesiska intresset för att delta i detta).

Båda dessa lösningar har diskuterats flitigt de senaste veckorna och kritikerna har skjutit in sig på att de påminner om de finansiella konstruktioner som fick den amerikanska försäkringsjätten AIG på fall samt SPV-konstruktionen hur amerikanska subprimelån paketerades. Hela denna hävstångsövning är ju egentligen ett sätt att medge att eldkraften i EFSF är begränsad.

Vad är exempelvis en kreditförsäkring av spanska och italienska statspapper värd när Spanien och Italien står för 30 procent av garantierna av EFSF? Vad händer med EFSFs”eldkraft” om Frankrike får sitt kreditbetyg sänkt från dagens AAA?

De risker som EFSF ska ta på sig har ju en stark omvänd korrelation med den egna kreditvärdigheten, (så fort de risker som EFSF ska försäkra mot ökar eller upplevs öka), så sjunker den egna kreditvärdigheten. Att blanda in hävstänger i ett sådant arrangemang är kanske inte så klokt.

En god prognos är att så fort tvivlen på EFSF:s eldkraft visar tecken på att materialiseras så kommer den inte att fungera. Även vad gäller den tredje operativa delen i överenskommelsen, rekapitaliseringen av det europeiska bansksystemet, så finns det redan en hel del tvivel på att det kommer att bli så omfattande som behövs för att återställa förtroendet.

Den famösa eurokrisburken har sparkats några dagar, veckor eller kanske en månad framåt igen. Men där ligger den. Det finns egentligen bara en institution som kan backa upp eurosystemet med tillräcklig eldkraft och det är ECB.

Frågan är hur långt krisen ska behöva eskalera för att det ultraortodoxa och renodlade prisstabiliserarprästerskapet inom ECB och euroländerna ska inse detta.