Ekonomi. Bara ordet får vissa människor att börja bläddra i förra sommarens tv-bilagor eller längta till kvällens genomläsning av 1982 års telefonkatalog. När det egentligen är ett ämne värdigt en Hollywood-thriller.

Enligt det digitala uppslagsverket Wikipedia är ekonomi ”läran om hushållande med resurser i ett tillstånd av knapphet”. En vaken femteklassare behöver inte många minuter för att konstatera att vuxnas praktiska tillämpning av denna disciplin inte precis följer skolboken. Verklighetens ekonomi är snarare läran om skenande konsumtion av saker det är ont om men som vi låtsas finns i oändlig mängd. Av detta skäl har ett stort antal tanter och farbröder i dagarna samlats till klimatkonferens i Doha. De senaste larmrapporterna från FN och Världsbanken är inget för roliga timmen.

Berättigad fråga: hur har det blivit så här? En mellanstadielärare skulle kunna börja med att lägga en hockeyklubba på katedern. Skaftet och bladet får illustrera en så kallad exponentiell tillväxtkurva som utvecklas mycket blygsamt till en början för att sedan sticka upp mot himlen. Att skapa en sådan är lätt, det är bara att mata in en årlig tillväxt på ett antal procent i ett kalkylprogram. Den magiska ränta-på-ränta-effekten sköter resten.

Numera går det att läsa tillväxtkritik i tidningen Financial Times, inte direkt näverstövlarnas globala huvudkontor.

Ett exempel hämtat ur verkliga livet är vårt penningsystem, som skulle kunna kallas för en digital skuldmyntfot. Alla pengar föds som lån med tillhörande ränta. Kredittillväxten de senaste decennierna formar en närmast perfekt hockeyklubba. Som av en händelse krävs en hel trunk av klubbor för att illustrera en rad andra mänskliga fenomen; förbrukningen av olja, kol, metaller, fisk, skog. Och så vidare. Allt detta brukar kallas för ekonomisk tillväxt. Den är också en förutsättning för att det monetära systemet ska hålla ihop. För att betala räntorna på gamla lån krävs hela tiden ett tillskott av nya, i en allt snabbare takt. För att åstadkomma denna tillväxt krävs i sin tur en aldrig sinande flod av olja och andra naturresurser. Som det ser ut nu kommer världsekonomin år 2100 att vara mellan femton och tjugo gånger större än idag. I en värld skapad i Microsoft Excel är detta inget problem. Men i verkligheten finns något som envisas med att inte växa alls: antalet jordklot. Det enda som tycks finnas i obegränsad mängd på planeten är den mänskliga oförmågan att förstå exponentiella kurvor och dess konsekvenser.

Ett företag som enbart lever på att sälja varor ur sitt lager hamnar snart i problem. Resultaträkningen kan vara trevlig läsning under en tid, men balansräkningen krymper snabbt och till slut blir det konkurs. I boken Bankrupting Nature av Anders Wijkman och Johan Rockström som släpps i veckan konstateras att när det gäller naturtillgångar har balansräkningen helt glömts bort. Utfiskning av hav och skövling av regnskog resulterar i nya sköna BNP-kronor, men ingen notering görs om att förråden krymper. Ett företag som redovisade på det sättet skulle snart dra till sig Ekobrottsmyndighetens uppmärksamhet.

Boken visar med nästan obehaglig tydlighet hur de ekonomiska och ekologiska systemen befinner sig på kollisionskurs. Ett problem är finansmarknaderna som i sina kalkyler bortser från de långsiktiga riskerna. Värderingen av världens olje- och gasbolag bygger tillexempel på att alla deras reserver ska utvinnas och förbrännas, något som skulle betyda katastrof för klimatet. Blindheten för farorna leder till kraftig underprissättning av fossila bränslen och överinvesteringar i oljeindustrin. Att evig tillväxt i en ändlig värld är en hopplös ekvation har aldrig bekymrat aktieanalytiker.

Trots allt detta förblir BNP-tillväxt det heligaste av alla ekonomiska begrepp. Skeptiker riskerade länge att avfärdas som miljömuppar. Den tiden är förbi. Numera går det att läsa tillväxtkritik i tidningen Financial Times, inte direkt näverstövlarnas globala huvudkontor.

Den brittiska ekonomen Tim Jackson beskriver tillväxten som ett dilemma. Den kan omöjligen fortsätta i samma takt som idag. En krympande ekonomi är inte heller lösningen: det betyder social och politisk oro och en kollaps för det skuldbaserade pengasystemet. En ganska jobbig tvångströja. Som tur är har personer som Anders Wijkman och Johan Rockström inte valt att fly till skogs i en husvagn lastad med konserver, guld och handeldvapen. De lyfter istället fram en lång rad saker som vi faktiskt kan göra.

Det handlar om alltifrån att skrota BNP som målsättning för ekonomisk utveckling till att sätta ett rimligare pris på koldioxidutsläpp, ge naturkapitalet ett värde och reformera finansmarknaderna. De menar att vi behöver en mer ”cirkulär” ekonomi som innebär effektivare återanvändning av våra resurser och nya affärsmodeller i näringslivet som inte enbart bygger på principen köp-slit-släng. Inte minst krävs mer och bättre globalt samarbete. Inget av detta lär det tyvärr fattas några beslut om i Doha. Nästa gång kanske vi borde skicka femteklassare.

Följ bloggen Cervenkas pengar här!

Fler krönikor av Andreas Cervenka

Testa dig själv! Har du koll på dina pengar?

QUIZ: Vad kan du om dem på nya sedlarna?

QUIZ: Vem är det du ser på sedeln?

QUIZ: Vad kan du om världens valutor?