Den nu drygt årsgamla taktiken att ”sparka den grekiska stenen nerför gatan” har misslyckats, för nu har denna sten hamnat i ett hål. Risken att den plockas upp och kastas in i det europeiska glashuset är uppenbart.

För många oberoende bedömare har det stått det klart redan sedan krisen blommade ut under försommaren i fjol, (och för några även långt tidigare), att Greklands kris inte var en likviditetskris, som kunde lösas med ”snabba cash” från IMF och de övriga euroländerna, utan att landets ekonomiska situation var än mer prekär.

Landets förmåga att klara sina förpliktelser mot sina kreditgivare var redan mer än tveksamma, landet var och är i praktiken insolvent, samtidigt som dess konkurrensförmåga var mycket klen efter år av icke produktivitetsbaserade löneökningar inom eurosystemet. Det senare innebar att Grekland som bortsåg från sin upparbetade och skenande statsskuld stod inför mycket tuffa tider.

Men ledarna inom eurozonen och IMF låtsades ändå att detta var en likviditetskris, som skulle lösas med hjälp av lån från IMF och euroländerna till acceptabla räntenivåer. Den europeiska centralbanken ECB, har kört på i samma anda med fullt öppnade likviditetsspjäll till det grekiska banksystemet, trots att de säkerheter bankerna lämnat för detta stöd, grekiska statspapper, har haft allt lägre kreditvärdighet. I den bästa, mest ljusblå och stjärnbespäckade, av eurovärldar skulle detta göra det möjligt för Grekland att återvinna kreditmarknadens förtroende inom två år.

Ett drygt år efter att IMF och euroländerna enades om sitt stödpaket till Grekland har problemen istället fördjupats på flera plan och i flera dimensioner. För det första har de grekiska motprestationerna för att få detta stöd; besparingar, höjda skatter, förbättra sin snudd på fiktiva skatteindrivning samt genomförandet av reformer, som höjd pensionsålder och privatiseringar, vare sig givit önskat resultat eller varit tillräckligt för att tillfredsställa långivarna. De genomförda åtgärderna har i stället lett till att den grekiska ekonomin lagt in backen, (och därmed ökat skuld- och underskottsproblemen), vilket i sin tur ökat de politiska spänningarna i Grekland till bristningsgränsen.

I detta läge står den alltmer impopulära grekiska regeringen inför uppdraget att driva igenom ytterligare besparingar och ”reformer” för att få ut de redan beslutade stödlånen från IMF och euroländerna. Lyckas man inte hotar betalningsinställelse, bankkollaps med spridning runt om i Europa, från de stora kreditgivarna Frankrike och Tyskland till lilla Cypern, vars banker och ekonomi i övrigt har stor exponering mot Grekland. Dessutom lär förtroendet för att de övriga skuldkrisländerna erodera snabbt och olustigt.

Men även om Grekland får ihop ett för långivarna nöjaktigt beslut så står det klart att detta första stödpaket inte räcker. Grekland behöver mer pengar. Samtidigt inser nu, även den högsta eurokratin, att Grekland inte kan betala tillbaka hela sin skuld. Och trots att man har haft mer än ett år på sig för att förbereda sig för detta så finns det ingen plan för hur en skuldrekonstruktion ska gå till. Tyskland kräver att även de privata kreditgivarna måste ta en del av förlusterna. Detta har fått Frankrike och ECB att gå i taket, eftersom det skulle kunna ge likartade konsekvenser för banksystemet som en direkt grekisk betalningsinställelse.

Läget är kritiskt, även om det är mest sannolikt att grekerna lyckas komma till beslut och sedan får sina pengar. Stenen sparkas in i en ny återvändsgränd och vi har en ny akut kris inom några månader.