Banken kan aldrig gå omkull. Om banken får slut på pengar kan bankiren ge ut så mycket pengar som behövs genom att skriva på ett vanligt papper. Så står det i den officiella engelska regelboken för spelet Monopol.

Känns det igen?

Att banker inte kan gå i konkurs är ett faktum som inte kan ha undgått någon de senaste åren. Och centralbanker kan som bekant skapa hur mycket pengar som helst ur tomma intet för att förhindra det.

Frågan är om inte det klassiska brädspelet faktiskt kan lära oss mer om verklighetens ekonomi än ett MBA-diplom från vilket prestigeuniversitet som helst. I SVT:s dokumentärserie ”Why Poverty” visas hur den amerikanske socialpsykologen Paul Piff genomför ett experiment där vissa Monopolspelare får mycket tydliga fördelar jämfört med de övriga. Föga förvånande tar de också hem spelet. Men något mycket märkligt inträffar, segrarna ser detta som något helt naturligt. De tycker helt enkelt att de förtjänar att vinna, trots att en tvååring kan se att spelet är riggat.

De som svarat för de allra största misstagen, bankerna, har vårdats ömt medan helt oskyldiga drabbats desto hårdare.

Samma fenomen tycks ha drabbat bankdirektörer över hela Europa. I kör gnäller de nu över alla nya regelverk och den hårdare tonen mot banker i samhällsdebatten. Det är lätt att få intrycket av det rör sig om människor utsatta för en häxjakt. Att de sannolikt är den mest gynnade gruppen företagare som någonsin satt sin fot på planeten Jorden verkar inte ha slagit dem.

Faktum är att den så kallade krispolitiken från dag ett har handlat om en enda sak: att skydda och rädda bankerna. Den turbulenta hösten 2008 bestämdes det att världens regeringar skulle skriva ut en blank check till alla stora banker och deras långivare.

Om du lånar en miljon är det ditt problem. Lånar du en miljard kan det snabbt bli bankens huvudvärk. Hundra eller tusen miljarder? Det får någon annan ta hand om, läs så kallat vanligt folk. Ganska få företagsägare kan tjäna enorma pengar på att trycka gaspedalen i botten och samtidigt surra fast ett lager av kvinnor, barn och pensionärer vid motorhuven som en skyddande krockkudde om det skulle inträffa tråkigheter längs vägen.

Detta är ingen slump. Tidningen Fokus beskrev nyligen i ett reportage hur den internationella banklobbyn lyckades övertyga europeiska politiker om nödvändigheten av att ”rädda” skuldtyngda länder som Grekland genom att i praktiken hålla banker och finansbolag skadelösa. En manöver som ekonomiprofessorn Mats Persson kallar en av de största förmögenhetsöverföringarna någonsin från skattebetalare till bankägare.

Västvärldens krislogik har formulerats helt och hållet av långivarna. Lån ska betalas tillbaka, och det helst med snabba drakoniska besparingar (om det inte är USA, då gäller förstås helt andra regler). Så här fyra år senare kan det vara dags att ställa sig frågan: hur bra har det fungerat? Sammanfattningsvis: sådär.

Den samlade skuldsättningen i västvärlden har inte sjunkit nämnvärt, lasten har bara flyttats från privata till offentliga ryggar. I USA har hushållens skulder minskat, men inte sällan på grund av att människor gått i konkurs. I flera länder har det totala skuldberget snarare växt. De hårda nedskärningarna har istället lett till att flera av Europas ekonomier är på väg att falla ned i en mörk kloak. Skuldnivåerna är så höga att inte ens centralbankernas sedelpressmagi biter.

Idéer, anyone? Här kommer en: varför inte börja efterskänka skulder? Tanken är inte jätteny.

I Mesopotamien år 3 000 f Kr blossade skuldkriser upp så ofta att härskarna regelbundet utfärdade dekret som innebar att lånen skrevs ned till noll. Även i Bibeln talas det om skuldförlåtelse vart femtionde år.

I boken ”Skuld. De första 5 000 åren” skriver antropologen David Graeber att den tidens monetära system inte är helt olikt dagens fritt flytande kreditvalutor. Den stora skillnaden är att skuldamnestierna idag lyser med sin frånvaro. Flera ekonomer föreslår faktiskt detta som ett seriöst alternativ. Den mest kända är australiensaren Steve Keen, men även Morgan Stanleys chefsekonom Stephen Roach har fört fram idén om att skriva av en del av de amerikanska hushållens skulder och Willem Buiter, idag chefsekonom på Citigroup, har varit inne på samma linje. Häromåret räknade forskare på Federal Reserve i Boston ut att om staten räddat skuldsatta amerikanska bolånetagare istället för bankerna hade kostnaden blivit en tiondel så hög.

App, app, app, invänder kanske Vän av Ordning. Att efterskänka skulder skulle ju innebära att de som lånat för mycket aldrig tvingas lära av sina misstag!

Motfråga: på vilket sjukhus har du legat nedsövd de senaste fyra åren?

Är det något som stått klart under finanskrisen är det att de som svarat för de allra största misstagen, bankerna, har vårdats ömt medan helt oskyldiga drabbats desto hårdare. I brist på bättre uppslag kanske 2013 blir året då vi tvingas tänka lite annorlunda. Lite mindre banklobby och Angela Merkel, lite mer Karl-Bertil Jonsson. God jul.

Fler krönikor av Andreas Cervenka

Hur allmänbildad är du? Testa dig själv!

Vad har inte varit en pjäs i Monopol?

Vad heter Douglas karaktär i Wall street?

Vilken Ericsson-mobil kom 1999?