När Europeiska centralbankens chef ”Super”-Mario Draghi tog till orda på torsdagens presskonferens rådde inget tvivel om vem som är kontinentens nye boss. ”Euron är irreversibel”, slog han fast grötmyndigt och avfärdade alla tankar på motsatsen som meningslösa utslag av svaga nerver.

Till att börja med bör det kanske slås fast att uttalandet är trams.

Den gemensamma valutan bildades genom politiska beslut och kan naturligtvis avslutas genom politiska beslut. Tro inget annat. Men att höra sådana ord från en icke folkvald tjänsteman, som sitter på ett åttaårigt mandat och som i princip inte kan sparkas ut med mindre än att han börjar deala koks och komma till jobbet klädd i plastkassar, säger en del om klimatet i finanskrisens Europa.

Två av Europas länder, Grekland och Italien, har tilldelats teknokratregeringar och i Frankfurt sitter byråkrater och mer eller mindre självsvåldigt pekar ut färdriktningen. Den gråa massan av medborgare förväntas lydigt lomma efter. Att det gör våld på en ett par tusen år gammal demokratisk tradition är väl ett pris man får betala för att hålla bankernas kärnprimärkapital intakt, resonerar de kanske.

LÄS OCKSÅ: ”Draghis storslägga bäddar för besvikelse”

Som av en händelse vill en annan Mario, Italiens premiärminister Monti, införa ett slags munkavle som ska förhindra folkvalda ledare i andra länder att säga vad de tycker. Det Mario Draghi ville uppnå med sitt uttalande var förstås att stabilisera läget på den neurotiska finansmarknaden som sedan länge börjat förbereda sig för just det som ECB-chefen påstår är omöjligt – att euron spricker. Förberedelser som i sig kan skynda på förloppet, till exempel genom att kapital i snabb takt lämnar Europas svaga länder.

En oordnad eurokollaps vore förstås ingen höjdare för någon – så i någon mening går det mycket väl att förstå varför Mario Draghi ansträngde sig för att visa upp sitt bästa pokerfejs. Kanske skulle hans mycket starka ordval också vara motiverat – om det vore så att hans plan garanterat räddar euron och att det dessutom är bäst för alla. Problemet är att det inte alls är säkert.

LÄS OCKSÅ: ”Aggressiv insats ska rädda euron”

ORDLISTA: Eurokrisens fikonspråk

Stödköpen av obligationer löser inte det grundläggande problemet: de fundamentala skillnaderna i konkurrenskraft mellan länderna i södra och norra Europa. Draghi & co:s plan går ut på att sydländerna lämnar ifrån sig all makt till Bryssel och går med på drakoniska besparingar.

Med risken att läget bara förvärras.

Notan får under tiden betalas av befolkningen i framförallt Tyskland. Det är därför inte alls osannolikt att invånarna både i norr och söder kommer till en punkt då de börjar fundera på om livet kanske vore bättre utan euron trots allt. Och människans medfödda gåva att tänka fritt kan inte ens den mäktigaste byråkraten i världen ta kål på. Som tur är.

MER LÄSNING: En samling av Andreas Cervenkas mest uppskattade krönikor.