Med så kallade ”credit default swaps” (cds) är det möjligt att försäkra sig mot risken att ett bolag eller ett land måste ställa in sina betalningar.
Skillnaden är dock att en investerare på derivatmarknaden kan köpa ”försäkringen” utan att för den delen äga den försäkrade tillgången. Det gör det således möjligt att spekulera i att en låntagare ska gå under.
New York Times skriver på torsdagen att allt fler banker nu med hjälp av derivatplaceringar positionerar sig för en grekisk kollaps.
Priset på dessa cds:er har stigit 300 procent sedan mitten av 2009, och att försäkra grekiska statsobligationer kostar nu 4 procent av det nominella värdet. Det är en ökning med knappt 50 procent bara sedan årsskiftet.
Möjligheten att på detta sätt spekulera i ett bolags betalningsförmåga har gjort kreditderivaten kontroversiella. En person som New York Times pratat med jämför investeringen med att brandförsäkra grannens villa – det skapar helt enkelt incitament att bränna den till grunden.
Samtidigt, konstaterar tidningen, kan den stigande försäkringspremien sätta skräck i kreditmarknaden och få investerarkollektivet att fly grekiska statsobligationer. Det, i sin tur, gör det svårare för Grekland att låna upp pengar för att återfinansiera sin skuldbörda.
Därmed, hävdar kritikerna, kan rädslan för en grekisk kollaps bli en självuppfyllande profetia, en ständigt snurrande karusell mot avgrunden.
På ett principiellt plan är detta resonemang slående likt det som fördes i samband med Swedbanks kris under hösten 2008. Då krävde bankens ledning att Finansinspektionen skulle förbjuda blankning av aktier. Det argumenterades att investerare som spekulerade i bankens undergång också hade incitament att sprida rykten om bolagets finansiella ställning.
Grekland tar nu till extrema åtgärder för att komma till rätta med landets underskott, något som på onsdagen gav upphov till omfattande protester.
Eftersom Grekland övergett sin nationella valuta till förmån för euron har landet ingen möjlighet att devalvera sig ur krisen, så som Sverige gjorde under 90-talets bankkris. Därmed återstår endast ett offentligt stålbad, med kraftiga besparingar och skattehöjningar.
