Alla inser att de svenska banker som har exponering mot Baltikum sitter illa till, men ingen vill tala i klartext om hur utsatt läget verkligen är. Detta gör att osäkerheten runt såväl de svenska bankerna som den svenska kronan växer.

Visserligen har bankernas och tillsynsmyndigheternas retorik förändrats under den senaste dryga månaden, från en nästan total förnekelse av att några svenska banker skulle ha några som helst problem till en något mer nyanserad bild. Men bara något.

Swedbanks och SEB:s fortfarande gällande prognoser, (sannolikt kommer de med nya i samband med delårsrapporterna presenteras på torsdag), om att kreditförlusterna i Baltikum kommer att toppa under nästa år på nivåer 1,2 respektive 1,0 procent ligger fortfarande närmast inom det ”totala förnekelseområdet”.

Det har ju hänt en del sedan dess. Island och dess bankers kollaps, Ungern och dess kreditväsende har hamnat under mycket stor press och liknande bekymmer har snabbt vuxit för en rad länder som har stora obalanser i sina ekonomier Internationella valutafonden IMF varnar i sin senaste rapport, ”Global Financial Stability Report” med undertiteln Financial Stress and Deleveraging”, för de växande problemen för de så kallade ”tillväxtländer” i Europa som har stora finansiella obalanser.

Det gäller bland annat ett stort bytesbalansunderskott, en stor extern upplåning i banksystemet relativt inlåningen, stor kredittillväxt, en hög inflation och därmed urholkad internationell konkurrenskraft. De baltiska länderna kommer inte ut särskilt snyggt i denna inverterade skönhetstävling.

De hör till de fem sämsta för i stort sett alla dessa nyckeltal. Många av dessa länder, inte minst de i Baltikum, ser ut att befinna sig i det som den nyutnämnde Nobelpristagaren Paul Krugman beskrivit som ”the Wile E Coyote-moment”, det vill säga när ekonomierna likt denne seriefigur har sprungit ut över klippan, och inser att han springer i luften, och det hastigt och olustigt bär iväg åt ett annat håll, nedåt.

Finansinspektionen har visserligen också i sin rapport, ”Finanssektorns stabilitet”, från i förra veckan lyft fram de svenska bankernas exponering mot Baltikum och gjort ett stresstest där de argumenterar att de svenska bankerna klarar en mycket djup recession i Baltikum och i Sverige.

De samlade kreditförlusterna i Baltikum skulle i detta stresstest uppgå till 15 procent av kreditstocken, fördelat över tre år och där den högsta nivån, 8 procent skulle nås under år två.

Finansinspektionen för emellertid inga djupare resonemang om problemen i Baltikum utan det enda är att ”I scenariot är kreditförlusterna i Baltikum dubbla mot dem som svenska banker hade under bankkrisen i början av 1990-talet” och påpekandet ”den makroekonomiska utvecklingen har varit sådan att risken för det stressade scenariot har ökat”, men att scenariot innebär ”en betydligt sämre utveckling än vad som kan förväntas för de kommande tre åren”.

Ännu ett så kallat ”lugnande besked” som egentligen bara ökar oron. För det nämner inte något om sannolikheten för den största risken, nämligen den att de tre länderna kommer att tvingas eller med berått mod besluta att släppa låsningen av sina växelkurser till euron.

Det är nämligen den åtgärd som erbjuder det enklaste sättet att komma till rätta med obalanserna. Visserligen väldigt smärtsamt för många låntagare, men inte i första hand för dessa staters finansiella hälsa, men framför allt för de svenska bankerna eftersom merparten av deras lån är just i euro.

För Swedbanks del var drygt 85 procent av utlåningen i euro samt en mindre del i dollar. Utlåningen i förhållande till inlåningen ligger på extrema 184 procent. (En kvalificerad gissning är att de 9,5 miljarder euro som Swedbank lånat ut till Hansabank har hört till moderbankens största refinansieringsproblem, eftersom Swedbank till skillnad mot Nordea och SEB saknat en så kallad ”lender of last resort” i denna valuta.)

Både förre riksbankschefen Bengt Dennis och forskaren Torbjörn Becker målade upp ett scenario på SNS seminarium ”Hur hårt landar Baltikum” i förra veckan där de baltiska länderna egentligen har att välja mellan antingen släppa ”peggen”, (devalvera) eller genomföra en över tiden utdragen lönedeflationsprocess.

Många bedömare, även de ovannämnda, ser det senare som politiskt mycket svårt att genomföra.

Om, eller kanske när det blir en devalvering, handlar det enligt de bedömare som E24 har talat med inte om de runt 15 procent, som valutorna bedöms vara övervärderade utan upp mot 30 procent. Det är därvidlag mer relevant att ställa situationen i Baltikum och andra länder med liknande stora obalanser mot den faktiska utvecklingen för de asiatiska länderna under den så kallade Asienkrisen för tio år sedan.

För Korea innebar krisen att uppemot 40 procent av lånestocken surnade, valutan föll med 30 procent och tillgångspriserna med närmare 50 procent. För mindre utvecklade länder blev fallet ännu tyngre. De asiatiska tigrarna kunde då också dra nytta av en växande global efterfrågan så att de kunde exportera sig ur krisen. Omvärldssituationen ser mera bekymmersam ut idag.

Men även om det inte blir en devalvering så är läget mycket allvarligt. De tre länderna behöver fortsatt kredittillväxt för att finansiera sina fortsatt stora bytesbalansunderskott så att tillväxten inte kollapsar. Och de som ska finansiera detta är de svenska bankerna och numera i allt högre utsträckning den svenska Riksbanken. (Exempelvis ökade Swedbank sin baltiska utlåning med 20 procent under andra kvartalet i år jämfört med andra kvartalet i fjol, trots att ekonomierna har börjat gå kräftgång.)

Det är knappast det sundaste bankerna kan göra i ett klimat med fallande tillgångspriser, där många låntagare helst vill minska sin skuldbörda och stagnerade ekonomier, för risken är stor att de kastar goda pengar efter dåliga.

Men kanske bedömer bankerna och Riksbanken att det är värt det för att de kommande förlusterna ska kunna smetas ut över tiden och inte tas i en rejäl smäll.