“Det är slut, Det är slut, Det är över nu”. Eurodiscoremixen av Lasse Berghagens gamla pekoral ser ut att toppa kapitalmarknadens hitlista. Och det som sägs vara slut är inte någon rostig kärlek utan finanskris och ekonomiskt elände.

Men vi är några som har stått vid sidan och har svårt att ryckas med vare sig av de uppumpade tonerna eller ens aktie- och obligationskurserna . För det är svårt att se vad som egentligen är så bra.

Det som egentligen har hänt är väl mest att det fria fallet under fjolårets sista och årets första kvartal har stannat upp och att därmed den ”sekventiella” utvecklingen, från kvartal till kvartal, inte innehåller någon dramatik.

Det är detta som har gett kapitalmarknaden mod att blicka framåt och se ”genom cykeln” där dagens ekonomiska bekymmer värderingsmässigt redan är gårdagens och utbytta mot något antaget lyckligt framtida ”normaltillstånd”.

Det finns åtminstone två svagheter i detta framtidsinriktade, pastellfärgsdominerade ekonomiska landskapsmåleri. Det första är att det absoluta tillståndet i ekonomierna fortfarande domineras av mycket mörka färger, om än i varierande nyanser från marknad till marknad.

Det gäller exempelvis den finansiella sektorn där de mycket stora problem som blottlades under hösten i fjol egentligen bara sopats under mattan genom redovisningsmässiga manövrar och/eller plåstrats över av massiva räntesänkningar och subventionerad utlåning från centralbankerna och statliga stödåtgärder för att förhindra systemkollaps.

För indikationerna från de banker som har ”tillåtits” haverera som exempelvis Lehman Brothers och den isländska trion Glitnir, Kaupthing och Landesbanki visar att banksektorns balansräkningar inte bara kan vara svarta lådor utan även svarta hål, om de måste tömmas eller lyftas fram i ljuset.

För Lehman Brothers konkurs den 15 september i fjol innebar inte bara att aktierna i bolaget blev helt värdelösa. När nu dammet har lagt sig visade det sig att obligationsinnehavarna blev i stort sett lika lottlösa. De fick tillbaka 8,6 cent för varje dollar de köpt obligationer för. Den ursprungliga prognosen var att obligationsinnehavarna skulle få tillbaka mellan 80 och 60 (pro-)cent.

Lehman Brothers balansräkning var uppenbart usel, men det är svårt att tro att den var så mycket mera usel än de andra investmentbankerna, som Morgan Stanley, Merril Lynch och Goldman Sachs, som överlevde höststormen i någon form.

Visserligen finns det uppgifter på att den amerikanska centralbanken tillät de andra bankerna, framför allt JP Morgan, att dumpa dåliga tillgångar på Lehmans konkursbo när bankernas interna mellanhavanden skulle klaras ut, men det kan inte förklara allt.

Större betydelse har framför allt de sänkta styrräntorna och möjligheterna till mycket billig finansiering via centralbankerna haft, i synnerhet som det har kunnat kombinerad med de från i år stora redovisningsmässiga möjligheterna att undvika marknadsvärdering av de ”giftiga” tillgångarna.

Det är naturligtvis mycket lättare för en bank att hålla sig flytande om den kan ordna refinansiering till en ränta på 0,25 procent än på 5, 10 eller 20 procent, som ett riskanpassad och marknadsbaserad refinansiering av bankernas tillgångar skulle kräva.

I en färsk rapportfrån den amerikanska kongressens översiktspanel, som ska granska den amerikanska statens stöd till banksektorn, konstateras just att problemet med de ”giftiga tillgångarna” i de amerikanska bankernas balansräkning egentligen inte har hanterats.

De har bara dolts av de nya redovisningsreglerna och de utgör fortfarande en signifikant risk för återhämtningen av den amerikanska ekonomin.

För det är de facto så att de amerikanska bostadspriserna fortsätter att falla och den höga och fortsatt stigande arbetslösheten och sjunkande betalningsförmåga hos många hushåll gör att en normalisering av bostadskreditmarknaden ligger långt fram i tiden och förlustriskerna i kreditstocken är mycket stor.

Den kommersiella amerikanska fastighetssektorn har samtidigt gått in i väggen, varför även de latenta kreditförlusterna i den sektorn har ökat dramatiskt.

Läget för den europeiska och även svenska banksektorn är sannolikt inte så mycket bättre. Stöd från centralbanker och stater och ”liberala” redovisningsregler gör att problemfyllda storbanker kan hållas flytande även på den här sidan Atlanten.

Hur läget skulle se ut utan detta stöd visas av konsekvenserna för de isländska bankerna som kollapsade just för att den isländska centralbanken inte kunde vara någon trovärdig ”lender of last resort”.

För trots att de isländska bankerna redovisningsmässigt var de lönsammaste och mest välkapitaliserade bankerna i Europa fram till och med andra kvartalet i fjol tycks de nu inte vara något annat än just svarta hål. Visst kunde man långt tidigare ana att den redovisningsmässiga bilden inte var rättvisande, men att bankerna skulle vara så genomruttna som de nu synes vara låg nog bortom de flesta kritikers fattningsförmåga.

För det är liksom i Lehman Brothers inte bara det egna kapitalet i bankerna som är bortsopat utan väsentligt mer. Även om det ännu inte finns några officiella siffror visar den kontroversiella och ännu inte godkända uppgörelsen mellan Island respektive Storbritannien och Holland att hålet i bankernas balansräkningar är gigantiska.

Uppgörelsen mellan länderna ska ge Island ett lån på motsvarande 40 miljarder kronor för att kunna ersätta de britter och holländare som satte in pengar på Landesbankis så kallade Icesave-konton.

Om det nu inte finns tillgångar i Landesbanki som matchar dessa Icesave-åtaganden så indikerar det att kreditförlusterna i banken, vars balansomslutning uppgick till motsvarande runt 300 miljarder kronor före det att staten tvingades ta över banken i oktober i fjol, uppgår till minst 25 procent av balansomslutningen.

Det är då att märka att Landesbanki betraktades som den mest konservativa av de tre isländska storbankerna.

Kreditförlusterna för de svenska bankerna i Baltikumär i jämförelse med de isländska förlusterna en mindre påse jordnötter. Swedbanks reserveringar för årets första två kvartal i det värst drabbade Lettland uppgår exempelvis till motsvarande 5 procent av utlåningen.

Ändå är den ekonomiska kollapsen i Baltikum väl i paritet med Islands BNP- mässigt och än värre när det gäller arbetslöshetsutvecklingen.

Men Swedbanks ledning tycks nu kunna se genom cykeln, eller ”trough the cycle” som det heter på bankspråk, även i Baltikum och de tycks skönja en glimrande framtid för just bankverksamhet i dessa länder.

Trots att alla andra banker nu har skrivit bort sin baltbaserade goodwill ser Swedbanks ledning inga skäl att skriva ner sin i sammanhanget mycket stora goodwillpost.

För att återknyta till de två svagheterna i det pastellfärgsdominerade ekonomiska landskapsmåleriet: ekonomin i världen dras fortfarande med stora problem och den andra svagheten är hur den förväntade tillväxten ska genereras.

Banksystemen i USA såväl som i Europa ser i stora delar ut som det japanska under 90-talet, svagt kapitaliserat, med stora orealiserade förluster och beroende av mycket låga räntor för att kunna hålla sig flytande. Knappast något att bygga en stabil tillväxt på.

Men vad ska då driva den framtida ekonomiska tillväxt som numera börjar prisas in av aktiemarknaden? Jag har faktiskt ingen aning, men jag ska försöka hålla utkik.