När jag får de här frågorna, försöker jag förklara att Rysslands politik i Syrienkonflikten inte alls är så irrationell som den kan verka. Syrien har under lång tid, ända sedan den sovjetiska supermaktstiden, varit Moskvas viktigaste allierade i Mellersta Östern. Vapen har pumpats in under lång tid, och exporten fortsätter.

Syriska officerare har fått sin utbildning i Moskva. Det finns täta familjeband mellan Damaskus och Moskva, sedan många ryska kvinnor gift sig med syriska män och flyttat till Syrien. Den ryska marinen är visserligen inte lika mäktig som på sovjettiden, men örlogsbasen i Tartus är en tillgång som Ryssland inte vill mista.

Det handlar om att bevaka stora ekonomiska, militära och politiska intressen. Kanske hoppas den ryska regeringen rent av att al-Assad ska rida ut stormen. Därför kommer Ryssland att tillsammans med Kina fortsätta att lägga in sitt veto i FN:s säkerhetsråd mot allt utländskt ingripande med FN-mandat för att få slut på blodbadet i Syrien.

Det finns täta familjeband mellan Damaskus och Moskva sedan många ryska kvinnor gift sig med syriska män.

Men för att riktigt förstå Rysslands agerande måste man också inse att Ryssland inte vill se en regering i Syrien som vilar på folkets vilja och som har kommit till makten efter fria val.

President Putin har aldrig tyckt om folkliga resningar där en diktator eller auktoritär härskare störtas. Han har alltid varnat för färgrevolutioner nära Rysslands gränser och accepterade inte den orangea revolutionen i Ukraina eller rosornas revolution i Georgien. Han ser en smittorisk för Rysslands egen del.

Putins regim har aldrig varit riktigt lycklig över den arabiska våren heller. Man vill inte att stabilitet under de gamla envåldshärskarna ska ersättas av något som liknar kaos och instabilitet så nära in på Rysslands södra flank. I en del ryska kommentarer till utvecklingen i de arabstater där de folkliga resningarna har segrat, förekommer antydningar om att det blir värre efteråt.

Om folket får rösta fram det nya styret, är det radikala fundamentalistiska grupperingar som kommer till makten. Det här resonemanget går ut på att Ryssland, i motsats till västvärlden, har insett vad som står på spel. Det blir inte en regering som respekterar demokrati och mänskliga rättigheter som kommer till makten om president al-Assad skulle störtas. Bakom rebellerna ser mörka krafter sin chans att upprätta en islamistisk stat, antyder Moskva. Ryssland, med erfarenhet av att bekämpa radikal islamism i norra Kaukasus, vill nu motarbeta samma utveckling i Mellersta Östern, lyder resonemanget.

Andra ryska analytiker manar den ryska regeringen att börja tänka om. Om Ryssland ska kunna få något som helst inflytande över vad som händer efter al-Assad, går det inte längre att vara så intimt uppknuten till den nuvarande regimen i Syrien, menar de. Än så länge har de inte fått något gehör i Kreml.