Råvarupriser på rekordnivåer och en stadigt växande efterfrågan på mat och biobränsle har lett till att jordbruksmark blivit en hårdvaluta på världsmarknaden. Det har gjort köp av afrikansk jordbruksmark till en lönsam affär för hedgefonder och investerare världen över.
Enbart under 2009 köptes 60 miljoner hektar afrikansk jordbruksmark, en yta som motsvarar Frankrike, av utländska investerare. Odling av snittblommor, snabbväxande biobränsle, och andra exportvaror ger en hög avkastning på landområdena, som fonderna ofta kommer över till en billig penning.
– Utländska investeringar ses som attraktiva av många afrikanska regeringar, som ser möjligheter till exportinkomster, säger Kjell Havnevik, professor på Nordiska Afrikainstitutet.
Men affärerna görs ofta över huvudet på lokalbefolkningen, och det är inte ovanligt att lokala bönder tvingas bort från sin mark då utländska ägare tar över, ofta via leasingavtal kan sträcka sig hela 99 år fram i tiden. Frågan om landrättigheter har adresserats av bland andra Världsbanken i rapporten raising Global Interest in Farmland, som kom ut första gången i september 2010.
Såväl rapporten från Världsbanken som FN visar på problem med korruption och svikna löften från de utländska köparna då markaffärerna görs upp.
– Investerare kommer ut i byarna och gör utfästelser om att skapa jobb, bygga infrastruktur och skolor. Sedan lever de inte upp till vad de lovat. På senare år har man börjat granska vad som faktiskt står i de köpekontrakt som upprättats, och generellt är dessa väldigt svaga då det gäller lokalbefolkningen rättigheter, säger Kjell Havnevik, som menar att många företag följer en viss standard i sina egna länder, och en annan i Afrika.
En markaffär som granskats närmare av en forskargrupp på Oakland Institute är en i södra Sudan, där hela 9 procent av marken köpts av utländska investerare under senare år. Där köpte det amerikanska företaget Nile Trading and Development rättigheterna till 600 000 hektar mark för runt 156 500 kronor i en affär som dessutom gav dom fria rättigheter att utnyttja områdets naturresurser i form av både olja och virke under de kommande 50 åren.
Hänsyn till sociala och ekologiska konsekvenser av storskalig jordbruksproduktion får stå tillbaka för jakten på snabb profit, och många av de markaffärer som görs sker inom komplexa strukturer av utländska företag och deras lokala dotterbolag, vilket gör det svårt för myndigheter att reglera marknaden.
– I exempelvis Tanzania har man organiserat markförvaltningen så att all mark är uppdelad mellan ett antal byar, vilket i princip gör det omöjligt för utlänningar att äga mark i landet. Det kringgår företag genom att bilda ofta dotterbolag i landet så att de ändå kan köpa marken, säger Kjell Havnevik.
