Det romantiseras mycket kring båtlivet, särskilt av oss som själva är en del av det. De glittrande vattnen och de ljumma vindarna är både mångomtalade och mångomsjungna. Det bor allt en liten Taube i varje båtentusiast! Fjärden ligger blank som ett nybonat golv, solen går ur havet och vi gick in i Utö hamn på natten klockan tolv.
Och är det inte var viskande våg som längs skutsidan går (Ellinor, Ellinor, Ellinor) så är det den raka motsatsen med rytande vindar, draggande ankare, upp mitt i natten, skörade segel och väldiga problem – som till slut klaras ut med klurighet och uppoffringar. Det går att romantisera och bragdmärka sådana upplevelser också, särskilt när det har gått en tid sedan de inträffade.
Däremot hör man inte så mycket talas om de där halvtråkiga dagarna med småregn i den 12-gradiga sommarluften då vinden kommer från fel håll och märkligt nog från alla håll samtidigt så att det inte finns lä bakom någon förbannad ö alls. Galghumoristiska repliker som ”ring SMHI, den här allvinden måste vara unik” och ”är det något slags osmos som gör att det är fuktigare inne i mina stövlar än utanför?” fälls i många sittbrunnar, men förekommer aldrig i sångerna och berättas sällan när båtpratet går. Det småtråkiga har ingen attraktionskraft.
Nej, det är de renodlade typerna som är något att snacka om. Här är åtta stycken som jag fått syn på i min stereotypkikare:
Skrytmåsen
Detta är mannen – absolut alltid en man – som fnyser åt Jantelagen och istället tycker att om man har resurser så ska man visa upp dem. If you’ve got it, flaunt it, som amerikanen bräker. Skrytmåsen sitter högt uppflugen på toppen av sin motorbåt, top of the boat, you know, och är då samtidigt top of the boast, själva tuppen på toppen av skrythögen. Han kallar för övrigt inte sin båt för båt utan (oftast fullständigt felaktigt) fartyg. Fast helst flaggar han med varumärket och längden: min 37 fots Big Wave, min Sea Brawler 36, min Sound Blaster 40 …
Putte Putter
Sjölivets svar på landbackens rullatorförare. Putte puttrar stillsamt fram längs välbekanta leder, till välbekanta platser för att göra välbekanta saker. Trotjänaren till motorbåt styrs mot trygga hamnar där djupet och förtöjningsmöjligheterna är utprovade sedan många år, de kanske rentav har gått i arv. Skulle någon annan båt ha råkat lägga sig där cirklar Putte Putter i närheten en lång harmfull stund, likt en återvändande flyttfågel som finner sin vanliga holk upptagen. Med ett trumpet haaarrrump från den accelererande motorn puttrar Putte sedan vidare mot något annat av sina stamställen.
RIBarberligan
En relativt ny plåga i svenska vatten. En art som brett ut sig explosivt de senaste decennierna, ungefär som den illa sedda skarven med sina grovt skorrande läten och skadliga avföring.
Ribarberligan far fram i RIB-båtar. RIB är en förkortning för Rigid Inflatable Boats (styva uppblåsbara båtar). Att se och höra de stora exemplaren av RIB dra fram i den tidigare rofyllda skärgården känns som att bita i en rå rabarber. Det är surt utav bara fasen. Ansiktet drar ihop sig i en ofrivillig grimas. Det är som när man ser skarvens träckbombade öar.
Skarvens latinska namn, Phalacrocorax carbo, betyder svart, skallig korp. Det är passande. Det är något svart och skalligt över dessa förvuxna gummibåtar som i hög hastighet och fyllda med företagsfolk på ”kick-off event experience” vräker fram i för hög fart.
Knattergänget
Kör leksaker kallade vattenskoters med hög nöjes- och störningspotential – alltså det egna nöjet och andras störning.
Bör visa samma hänsyn som andra på sjön, men det har många i knattergänget inte hört. Motorns ilsket högfrekventa ljud slår sig förmodligen på hörseln.
Vattenskotrarna är sjölivets motsvarighet till sommarkvällens mygg på verandan – små, irriterande och onödiga – men betydligt svårare att smälla mellan handflatorna.
Smygseglaren
Är egentligen ute på en semestertur, men kan inte låta bli att tävla med andra på fjärden utan att de vet om det. Smygseglaren avgör själv om det är tävling på gång och i så fall mot vem. När gasten frågar ”tävlar vi mot den där?” blir svaret ”det bestämmer jag om en stund”. Smygseglaren vinner alla sina race.
Fikonspråkaren
Skulle hellre dränka sig än säga ”snöret på golvet”. Tampen på durken, heter det. Och den har inte ”fastnat” utan är i beknip.
Fikonspråkaren vill gärna skilja sig från mängden, från landkrabborna närmare bestämt, och då är språket som bekant en effektiv revir- och klassmarkör. Fikonspråkaren kastar inte sitt ankare ”snett bakåt åt höger över staketet” utan låringsvis om styrbord över mantåget.
Kan fikonspråkarna segla? Mjaaa, somliga kan det, men inte alla. Det finns inget direkt samband mellan snack och verkstad på sjön.
Druttglutten
Sitter på land eller i sittbrunn och gluttar på folk som lägger till och ifrån. Väntar främst på att någon ska drutta i eller omkull, men druttglutten slickar också i sig frostiga repliker mellan den som styr och den som står med tampen i hand i fören medan båten närmar sig bryggan eller stranden. Finns det en man och en kvinna ombord är rollfördelningen nästan undantagslöst denna: han bak, hon fram. Det skänker en särskild nerv åt den dialog druttglutten får höra: Hon: ”Det går nog bra …eller, förresten” Han: ”Hur fan ska jag höra när du pratar bortvänd?” Hon: ”Ryt inte åt mig” Han: ”Hoppa då, människa, hoppa!”.
Då vattnas det i mun på druttglutten.
Slöseglaren
Har ofta passerat livets middagshöjd och tycker att det där med att kryssa är ett överskattat nöje. En jädra massa halande och vinschande av skot som fastnar och krånglar.
Antingen drar slöseglaren dit medvinden bär i slör och läns eller så får det bli motor när vinden är emot. Slöseglaren ignorerar andra (kryssande) seglares nedlåtande blickar och styr lugnt sin båt med beslagna segel rakt in i vindögat mot kvällsvikens hägrande gin och tonic. Särskilt elakartade slöseglare låter av bekvämlighet ett segel eller två fladdra i motvinden (”jag ska ju snart segla lite igen”). Synen förfärar alla mera renläriga seglare särskilt om slöseglaren också har lämnat en fender hängande ute. Hu!
