Äntligen lyssnar de! När Anders Borg i samband med budgeten i höstas berättade om sin senaste sammankomst med finansministerkompisarna i Europa hade han nästan svårt att dölja sin förtjusning.

– Jag har aldrig varit med om att berätta något som väckt så stor uppmärksamhet bland mina kollegor, myste Anders Borg.

Här har vår finansminister flygpendlat till Bryssel i åratal och föreläst om hur bankkriser och galopperande statsskulder bäst hanteras. Men alltså tydligen mötts av halvt medvetslösa män i kostym. Vad var det då Anders Borg berättade som plötsligt fick gubbarna att sitta som tända ljus i bänkraderna? Kungaskvaller? Nej. Det var nyheten att Sverige tänker sänka bolagsskatten från 26 till 22 procent. Han hade lika gärna kunnat vifta med en laddad hagelbössa på podiet.

– De vet ju att när ett land sänker bolagsskatten påverkar det skattebasens rörlighet i andra länder, konstaterade Anders Borg.

”Rörlig skattebas” betyder på vanlig svenska att företag helt enkelt tar sitt pick och pack och drar.

Detta är också ett av huvudargumenten bakom sänkt bolagsskatt. Sänker inte vi sänker någon annan, och då riskerar vi att stå där en dag med ekande tomma huvudkontor.

Anders Borg har redan flaggat för att Sverige kommer att skruva ned skatten ytterligare och spår själv att andra länder följer efter.

Enligt finansministern pekar ”entydig forskning” på att detta är en bra idé. Det är mycket möjligt.

QUIZ: Har du hängt med i veckans affärsnyheter?

Men kanske går det att ifrågasätta resonemanget utan att först doppa sig i en swimmingpool fylld med akademiska rapporter.

Den kortsiktiga effekten krävs det i alla fall ingen doktorshatt för att räkna på. Statsbudgeten belastas med 16 miljarder kronor. Och ett antal storföretag gör högre vinst.

Detta ska alltså kompenseras av att multinationella jättar bokar första bästa flyg till Stockholm plus annat framtida och lite mer svårberäknat godis som har med det så kallade investeringsklimatet att göra.

DU HAR VÄL INTE MISSAT ANDREAS CERVENKAS BLOGG:

Kejsaren är naken

Världens största kreditbubbla?

Too-big-to-be-snäll

En lösning på skuldkrisen?

En annan kalkyl är följande. Europas länder är mer pressade än någonsin tidigare av statsskulder och budgetunderskott, bland annat ett resultat av att ha tvingats överta skulder från en av de branscher som gynnas mest av sänkta skatter: bankerna. I detta läge ska staterna alltså börja bjuda under varandra i kampen om direktörernas kärlek.

De enda självklara vinnarna i detta nollsummespel är företagen som genom hot om att flytta kan spela ut olika regeringar mot varandra, som i ett slags gisslandrama. Det som ser ut som ett genidrag med svenska ögon är alltså nödvändigtvis inte det.

Men sannolikt har politikerna redan gjort en annan krass analys. När det gäller globala storföretag och bolagsskatter finns en enkel tumregel: de betalar så mycket de känner för. Kryphålen är nästan lika många som antalet skattekonsulter. I USA är bolagsskatten 35 procent, klart över snittet i Europa. I verkligheten betalade företagen förra året i genomsnitt 12 procent, den lägsta siffran sedan 1972. Den amerikanska statens intäkter från bolagsskatter är nere på rekordlåg nivå. Utomlands betalar de ännu mindre, i Storbritannien lägger Apple och Starbucks bara någon enstaka krona på varje hundralapp i skattehatten.

Warren Buffett, en person som verkar hållit sig vaken på grundskolans mattelektioner, har påpekat att de amerikanska företagens vinster som andel av BNP är de högsta på 50 år.

I flera decennier har lönernas andel av BNP sjunkit i västvärlden, vilket betyder mer pengar till företagsägarna. Vad som hänt med direktörernas ersättningar är välkänt. Under finanskrisen har storbolagen lagt pengar på hög och kassakistorna är på många håll mer välfyllda än någonsin. Lågräntepolitiken gör att de samtidigt lånar billigare än någon gång i historien. Storbolagen har bara blivit större. 2010 omsatte världens tusen största företag 32000 miljarder dollar, tio gånger mer än 1980. Sammanfattningvis: det globala kapitalet ser inte ut att vara i behov av flaskmatning från statsmakternas sida.

Politikerna har förstås ett ansvar, de skulle exempelvis kunna samordna skattelagarna mycket bättre, inte minst inom EU. Men det går att vända på frågan.

Inte ens de största börsnoterade megabolagen existerar nämligen i en virtuell låtsasvärld där syftet är att samla popularitetspoäng hos datorgenererade aktieanalytiker. Alla företag, oavsett juridisk hemvist, är baserade i något som brukar kallas för samhället. Detta samhälle är beroende av näringslivet, men även det omvända är sant.

Om det inte finns pengar till infrastruktur, utbildning eller sjukvård blir det svårjobbat i styrelserummen. Fattigare stater betyder också lägre efterfrågan på företagens produkter, något som blivit smärtsamt uppenbart denna mörka europeiska varselhöst. Kanske är det dags för Barack Obama, Anders Borg och andra att ge de tusen mäktigaste direktörerna i världen varsin fin presentmugg. Diskret prydd med ett klassiskt citat av John F Kennedy som håller än idag: Ask not what your country can do for you, ask what you can do for your country.

Fler söndagskrönikor av Andreas Cervenka