På det lilla slottet i Bourgogne där jag var på bröllop förra helgen var chefslönerna ett lika stort samtalsämne som fotbolls-EM. Caroline berättade om sitt företag, där de flesta medarbetarna fick två-tre procents löneförhöjning, medan högste chefen höjde sin lön med 22 procent. Trots att företaget gick med – en liten, men dock – förlust.

Förklaringen till den stora skillnaden som medarbetarna fick från företagsledningen var att ”ce n’est pas pareil” (”det är inte samma sak”).

Okej. Självklart är det en stor skillnad mellan en vd:s och en medarbetares ansvar, och självklart ska det avspeglas i lönen. Men det är också chefernas uppgift att motivera för alla oss andra varför de ska ha så mycket mer betalt. Och varför de ska ha bonus när företaget inte når sina mål.

Så länge de glider undan består känslan av att de skor sig på andras bekostnad. Och en sådan stämning får knappast fotfolket att buga och bocka och därefter prestera sitt yttersta på jobbet.

Dessutom skulle toppcheferna tjäna hästlängder i arbetsro om de kunde legitimera sina ersättningar för oss vanliga dödliga. För det går inte att släppa en sådan här debatt så länge cheferna är svaret skyldigt.

Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Leif Pagrotsky säger i Realtid.se (11 juni) att han tycker att det är läge för lagstiftning i Sverige. Tyskland, Luxemburg och USA är andra länder där rösterna för regleringar nu höjs. Men näringslivet protesterar förstås – självreglering ska det vara. Helt enkelt därför att de tycker att det är och ska förbli en ”ägarfråga”, läs icke-fråga.

De flesta börsbolagschefer jag har talat med säger mellan skål och vägg att det inte går att vinna en dylik ersättningsdiskussion. Cheferna lämnar helt enkelt walk-over. Och mycket riktigt så finns det ingen toppchef som hittills vågat ta ledningen i bonusdiskussionen.

Direktörerna duckar och skyller på oss journalister – ”jag vill inte bli ett slagträ i debatten”. Jag har till leda hört börsvd:ar gömma sig bakom sin styrelse, som förvisso sätter deras lön, och alltså enligt vd:arna ska svara på frågorna. Fegt. Och grymt oklokt.

Nej, direktörerna får allt prestera bättre än så. Att samtidigt som man håvar in allt större ersättningar deklarera att det inte finns någonting att prata om – det är otroligt utmanande och tyder på taskig fingertoppskänsla.

Jag har i princip inget problem med höga chefslöner. Men jag har ett stort problem med chefer som vägrar att motivera varför.