Vattenfall har genom åren fått utstå mycket kritik för sin gigantiska europeiska expansion. Kraftjätten har tagit mycket stryk i denna diskussion, men har trots allt kunnat försvara sig gentemot ägaren, svenska staten, genom att de har tjänat pengar.

Tittar man framåt så ser det emellertid mycket dystert ut även på den fronten. ”För nu blommar alla riskerna, på en och samma gå å å ång”, för att låna lite från Per Gessles musikaliska utsläppsrätter.

Den riktigt stora ekonomiska risken har varit känd i flera år och den är kopplad till EUs system med utsläppsrätter. Införandet av detta system, från 2005, är en förklaring till de europeiska elproducenternas generella lönsamhetslyft, då utsläppsrättskostnaderna har drivit upp elpriset.
Samtidigt har de CO2-utsläppande kraftverken har fått sina utsläppsrätter gratis. I praktiken innebar detta att kraftproducenterna, även kolkraftägare, har haft en privat beskattningsrätt på elkunderna.

Men när nästa fas i utsläppsrättshandeln införs från 2013 är det slut på de CO2-emitterande elproducenternas sötebrödsdagar, för då måste de betala för sina utsläppsrätter.

För Vattenfallger det enorma kostnadsökningar. Under fjolåret släppte Vattenkraft ut 91 miljoner ton koldioxid från sina kraftverk. Samtidigt byggs nu två stora kolkraftverk i Tyskland och ett kombikraftverk i Holland, som ska stå färdiga till 2013 och som kommer att öka koncernens utsläpp med ytterligare 15 miljoner ton.
Enkel addition landar på 106 miljoner ton CO2 under 2013. På terminsmarknaden handlas utsläppsrätterna för 2013 till runt 18,50 euro per ton. Multiplikation ger en indikation på 17 miljarder kronor i ökade årliga kostnader för Vattenfall.

Det kan ställas i relation till rörelseresultatet på 13,2 miljarder kronor, exklusive de negativa jämförelsestörande posterna, för affärsområdena Business Group Central Europe och Benelux, där kol- och gaskraftverken i Tyskland, Polen och Holland då låg.

Utläppskostnaden kan också jämföras med rörelseresultatet för årets inledande kvartal för det nya affärsområdet Generation, där i stort sett all elgenerering nu ligger, på 6,8 miljarder kronor.

Märk då att den extremt lönsamma svenska vattenkraften och den mycket lönsamma svenska kärnkraften, som gått för fullt under kvartalet, på egen hand borde och torde stå för den absoluta merparten av detta rörelseresultat. Lägger man på kostnaderna för utsläppsrätter med rådande terminspris på el för 2013 så ser det kolsvart ut för kolet.

Dessa drastiska försämringar av intjäningsförmågan för väsentliga delar av Vattenfalls verksamhet är också som en av de viktigaste anledningarna till Vattenfalls strategibyte, där koncernen numera ska ha ett ”ökat fokus på lönsamhet och värdeskapande”. Ovän av oordning undrar var tidigare ledning och styrelse hade sitt fokus.

Det är i sammanhanget mycket märkligt, men typiskt denna rökridågenererande koloss, att Vattenfall inte på något ställe i sina ekonomiska rapporter eller presentationer försöker kvantifiera de ekonomiska effekterna trots att de har avgörande betydelse för koncernens framtida utveckling.

I årsredovisningen för 2010 ägnas sex sidor åt beskrivningar av ekonomiska risker inom Vattenfall, men de två största, (vad gäller ekonomiska konsekvenser och sannolikheten för dessa), nämligen att Vattenfall måste betala för dessa utsläppsrätter, samt den sannolika stängningen av Vattenfalls två tyska kärnkraftverk beskrivs inte alls.

Till Vattenfalls tyska, polska och danska ekonomiska kompost ska man lägga hundramiljardersförvärvet av holländska Nuon, som på goda grunder kan anses vara extremt dyrt. Vattenfalls ledning har försvarat köpeskillingen med hänvisning till stora övervärden inom Nuons tradingverksamhet.

Uthålligheten i sådana verksamheters vinster brukar inte vara den största och fjolårets goda resultat verkar spårlöst borta redan i år.

Nej, Vattenfalls europasatsningser genomrutten ut. Men i denna förruttnelseprocess har Vattenfall inte ens kunnat utvinna biogas, vilket varit fallet om de köpt riktig dynga.