Vattenfall följer här bara ett mönster från andra ”överlönsamma” företag som ”späder ut” vinsterna från de kontroversiella och affärsmässigt känsliga verksamheterna. Motivet brukar vara att inte locka till sig ”onödig” konkurrens, eller att undvika kritik för att ta ut monopolvinster. I Vattenfalls fall är det inte så svårt att gissa vad det handlar om.

Vattenfall har organisatoriskt och redovisningsmässigt bakat ihop verksamheter som verksamhetsmässigt har mycket lite med varandra att göra. Och det enda rimliga skälet till detta är att gömma kontroversiella verksamheter, som antingen tjänar för mycket pengar eller tjänar för lite. Det gäller den organisation som Vattenfall följer för redovisningen av fjolåret och det är svårt att se att det blir något bättre av den nya organisation som sjösätts i år.

Det uttalade motivet från Vattenfalls ledning till de olika organisationslösningarna har varit att plocka fram ”synergier”. Synergier är ett vackert ord i ekonomiska sammanhang, men det är oftast lika luftigt och innehållslöst som det är vackert. Det gäller i synnerhet inom kraftproduktion och distribution, där det inte finns mycket till kostnadsynergier mellan att driva exempelvis kärnkraft, vattenkraft, vindkraft eller äga ett nät och ägna dig åt trading.

Den likaledes kapitalintensiva skogsindustrin är ett bra jämförande exempel, där synergieffekterna från stora förvärv och försök till geografisk integration har varit mycket små. Det är bara att studera de avskräckande exemplen Stora Enso, Norske Skog och M-real, Lönsamhet i skogsindustrin har handlat om att ha produktions- och distributionsmässigt kostnadseffektiva enheter. Den logiken borde gälla även i kraftbranschen. En annan parallell kan göras till teleopseratörerna, vilka som exempelvis Telia Sonera, Vodafone, i stort sett har gett upp tanken på att få ut några synergier mellan sina olika geografiska marknader.

De synergier som finns handlar om intäktssidan, om du kan koordinera verksamheten så att du kan kontrollera priset. Det vill säga att du kan uppnå en monopolistisk eller oligopolistisk ställning. Det är Vattenfall uppenbarligen mycket bra på vad gäller den svenska marknaden, (liksom även Telia Sonera är på sin svenska marknad).

För den absolut lönsammaste verksamheten i Vattenfalls verksamhet är den svenska vattenkraften.

Den ingick under 2010 i ”Business Group Nordic”, och får där samsas med den nordiska nätverksamheten liksom även fossilkraft i Danmark. De danska krafttillgångarna har inte varit någon lysande affär, utan 2009 fick Vattenfall göra en nedskrivning på 4 miljarder kronor, och i fjol ytterligare 200 miljoner kronor.

Tidigare särredovisade Vattenfall även resultatet från sina investeringar i ombygda vattenkraftverk, vilka var extremt lönsamma. De elcertifikat som Vattenfall fick ut med dessa investeringar i ”förnyelsebar el” räckte för att betala av investeringen på i genomsnitt tre år. Sedan har dessa kraftverk sålt el också. Avkastningen på dessa investeringar särredovisas inte, åtminstone i bokslutskommunikén. Förklaringen är väl att det sticker i ögonen och visar hur elcertifikatsystemet kan missbrukas.

Som svensk och därmed indirekt ägare till Vattenfall vill man också veta hur nätverksamheten går. Den stod ju tidigare även på säljlistan, men den bakas som sagt in i en påse Gott och Blandat. I den nya organisationen klumpas den ihop med Vattenfalls ”övriga distribution och försäljning”, vad det senare nu är.

Som indirekt ägare till Vattenfall vill man också veta hur de vidlyftiga vindkraftssatsningarna går, liksom hur lönsamheten ser ut för den svenska respektive, den än mer problemfyllda, tyska kärnkraften, men även här blandas det ihop till en påse med smaker av salt, surt och beskt i det habsburgskt klingande Business Group Pan Europe. Där finns all kärnkraft, vindkraft och även ”engineering”. Vindkraften har tidigare särredovisats, och lönsamheten var miserabel, även om den under 2009 kryddats med Vattenfalls bokföringsmässiga raketbränsle från de tidiga tyska åren, återföring av negativ goodwill.

Det som sticker ut i fjolårets redovisning är det stora fiaskot Nuon, som fick göra en mycket stor nedskrivning, men där det mot bakgrund av den mycket svaga resulatet i förhållande till köpeskillingen finns mycket mer kvar att hämta på nedskrivningsfronten. (Vattenfall betalade 100 miljarder kronor mitt under den värsta finanskrisen. Det är inte svårt att hitta en bättre alternativ investering för de pengarna vid den tiden, men vi kanske ska vara glada att Lehman Brothers inte var så stora på elterminer, för då vet vi var de problemen kunde ha landat.)

Men med den nya organisationen så lär detta bakas in den jättelika högen Business Division Production, så den svenska vatten- och kärnkraften kan smeta över denna skönhetsfläck.

För det är svårt att tro att Vattenfalls redovisning blir bättre med den nya organisationen. Men det kanske heller inte är syftet utan bolaget är istället ”det instrument som regeringen använder för att förverkliga sin energipolitik”. De två urskiljbara starka krafter som tycks driva svensk energipolitik är för det första en massiv satsning på utbyggnad av en lönsamhets- och energisystemmässigt mycket skakig vindkraft, där ett parti, som förr betonade pragmatism och lokalt inflytande, nu vill upphäva det kommunala självstyret och köra över det lokalt mycket starka motstånd som finns mot vindkraftsexpansionen.

Det andra är att driva på integrationen av det svenska elnätet med kontinenten. Och i likhet med den rysk-tyska gasledningen utanför Gotland, där den svenska regeringens undfallenhet var i det närmaste total, så lär det först och främst ske på tyska villkor. Tyskarna vill framför allt ha tillgång till nordisk reglerkraft för att få någon utväxling på sin gigantiska men mycket olönsamma vindkraftsatsning.

Men man kan konstatera att fönstren, (oavsett hur många glas de har), på näringsdepartementet borde sitta löst. Svensk energipolitik tycks inte ha till syfte att leverera vår rena och kostnadseffektiva elenergi till ett rimligt pris till svenska hushåll och företag.

Att komma och prata om ”treglasfönster” när elberoende hushåll i vårt bistra klimat och småföretag, inte minst på lansbygden, går på knäna borde vara så nära politiskt självmord man kan komma, om man samtidigt tror sig företräda dessa grupper.