Denna höst har privatiseringar och valfrihet varit ett hett ämne. Allt från den hätska debatten kring SNS-rapporten ”Konkurrensens konsekvenser – vad händer med svenskt välfärd?” till Caremaskandalen.

När jag tänker på alla val vi står inför klingar den gamla låten från pjäsen Jösses Flickor i mitt huvud: ”Kan vi? Vill vi? Törs vi?”. Och när det då var självklart att ropa ”Ja, vi kan, vi vill, vi törs!” så är det inte lika enkelt att svara på om jag vill ha valfrihet i alla situationer.

Ta till exempel fondvalet i premiepensionssystemet. I förra veckan gick socialförsäkringsminister Ulf Kristerson ut och sa att han ville ändra på det nuvarande utbudet av 810 fonder: ” Vi måste radikalt förenkla premiepensionssystemet och minska risken för orättvisa, slumpmässiga orättvisor mellan människor. Vi måste minska antalet val.”.

Men det är inte bara en fråga om risken att välja fel. Frågan när det gäller alla våra pensioner är om vi har råd och lust att föda en stor kår av försäkringsmäklare, fondförvaltare och försäkringsbolag med våra pensionspengar. Visst är det bra att få välja hur jag vill att mina pengar ska förvaltas och visst kan det vara bra att ibland få hjälp, men när alla har fått sitt så har ganska många kronor försvunnit.

Jämför du till exempel kostnaden för fondförsäkringen med den traditionella försäkringen hos livbolagen, så är det lätt att inse att det krävs en högre avkastning om du själv placerar i fonder än om du överlåter förvaltningen till livbolagets proffs. Sedan finns det givetvis annat som ska vägas in men vi kommer inte ifrån att det är billigare att förvalta en stor påse pengar än många små.

I den ekonomiska teorin blir en vara billigare om den säljs i konkurrens på en marknad än om den säljs av ett monopol. På en marknad med monopol kan du få betala för mycket och du måste acceptera det som bjuds eftersom det inte finns något alternativ.

Men när nu många konkurrerar om att få ta över olika vårdinrättningar så är det inte lika lätt att ge svar på vad som är bäst. För det handlar också om att kunna jämföra varan, att se att det är ett likvärdigt innehåll i det som erbjuds. På en marknad i konkurrens ökar risken för att det ges avkall på kvaliteten i varan i strävan efter att tjäna lite mer.

För på en marknad där konkurrensen fungerar perfekt så gör, enligt skolboken, företagen inga vinster utan får bara täckning för sina kostnader. Konsumenterna har perfekt information och väljer alltid bort den som försöker ta ut ett högre pris än de andra. Eller som nationalekonomen Oskar Lange en gång uttryckte det ”perfekt konkurrens är så nära socialism vi kan komma”. Därför måste det finnas en god utvärdering och övervakning av allt som sker på en marknad, särskilt när det är finansierat med våra gemensamma medel.

Socialdemokraten Gustaf Möller (socialminister under större delen av tiden 1924-1951) är en av Ulf Kristerssons två husgudar (den andre är högerpolitikern Gösta Bagge som grundade Socialhögskolan). Kristersson lyfter gärna fram det klassiska Möllercitatet: ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.”.

Det borde också vara ledstjärnan när vi diskuterar allt från pensionsförvaltning till vården och skolorna.

Går vi tillbaka till den omdebatterade SNS-rapporten så handlade den inte om det är rätt eller fel att privatisera och göra marknader av skolor, sjukvård och annan omsorg. Slutsatsen var att vi vet för lite om effekterna av konkurrensen: ” Den viktigaste slutsatsen av studien är att det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i den svenska välfärdssektorn”, skrev forskarna.

De som kritiserade rapporten gjorde det med ideologiska ryggmärgsreflexer. De såg det främst som en politisk fråga. Men forskarna, med Laura Hartman i spetsen, såg frågan med forskarnas ögon – används varje krona mer eller mindre effektivt?

Så när du står inför ett val kan du tänka likadant. Visst är det kul att få välja och att många vill ha mig (och mina pengar) – men hur får jag ut det mesta och det bästa från de kronor jag ska betala? Och när ett val kostar dig för mycket så kan det vara dags att slå näven i bordet och säga: ”Nej, jag vill inte välja. Visst törs jag och visst kan jag. Men det kostar mig för mycket”.