För det är uppenbart att censuren jobbar hårt för att inte blotta för många och för stora problem för då skulle hela poängen med testet – att försöka återvinna marknadens förtroende för banksystemet – kunna vändas till sin motsats.

Samtidigt får det heller inte visa för lite, för då lär heller inte förtroendet återkomma. Så det gäller att hitta en nivå som vi svenskar skulle kalla ”lagom”, där några utvalda banker får exponera sina problem, som exempelvis några spanska sparbanker, Cajas, någon tysk Landesbank och kanske någon av de grekiska bankerna.

EU:s ambition är att upprepa de amerikanska myndigheternas succéaudition från ifjol där de lyckades hitta en alldeles lagom nivå.

Vissa banker som Citygroup och Bank of Amerika behövde skjuta till nytt kapital, men på en nivå som till och med marknaden till stora delar kunde finansiera.

Skulle testerna exemplvis våga visa en stor och generell brist på kapital i det spanska banksystemet, så skulle många stora och farliga stenar kunna komma i rullning.

Ordföranden för eurozonens finansministrar Jean-Claude Junckers uttalande i förra veckan om att ”stresstesterna är tuffa men bör inte avslöja några katastrofer”, får ju tankarna att kretsa kring vad han menar med ”bör”.

Internationella valutafondens ordförande och den utpekade potentielle franske presidentkandidaten Dominique Strauss Kahn har ju också citerats flitigt för sitt uttalande om att stresstesterna kommer att ”övertyga marknaden och visa att europeiska banker är tillräckligt solida för att kunna stå emot ett mindre jordskalv”.

Den brännande frågan är kanske mera hur bankerna kan stå emot en inte alltför osannolik ekonomisk jordbävning i några länder.

För trovärdigheten i dessa stresstest handlar dels om att testerna är tillräckligt transparenta för att utomstående ska kunna verifiera dem och dels om hur ett inte alltför osannolikt ”worst case” ser ut.

För om man beaktar vilken riskpremie som marknaden kräver idag på de mest kritiska ländernas upplåning så ligger det på jordbävningsnivå.

Enligt Credit Market Analysis (CMA) statistik var sannolikheten för att Grekland ställer in betalningarna över 50 procent för de kommande fem åren vid halvårsskiftet i år.

För Portugal, Spanien och Irland låg de klart över 20 procent. För dessa fyra hade sannolikheten för ”default” fördubblats från utgången av årets första kvartal.

Till detta kan man ockå lägga att de spanska bankerna har allt svårare att refinansiera sig på marknaden och i stället gått till ECB, där de ökade sin upplåning med 46 procent i maj vilket innebar nya rekordnivåer.

Mot bakgrund av att samtliga EU-företrädare uttalat att ”default” för något euroland är uteslutet – kan man då tro att de kan räkna med detta som ett, om än mindre, sannolikt ”worst case”?

Vilken upplåningskostnad, riskpremie, är rimlig att räkna med för exempelvis spanska banker; marknadsränta eller ECB:s stödränta?

Detta har mycket stor betydelse för värderingen av bankernas tillgångar.

Tanken med testet är ju att det ska överbrygga marknadens ”informationsunderskott” om var och hur stora riskerna är i det europeiska banksystemet. Risken finns att det hela blir ett ogenomträngligt draperi av mer eller mindre väl fastlimmade fikonlöv.